Furtive

Jag skulle vilja skriva om härliga saker. Sånt jag ser som får mig att le utan att jag tänker på det och saker jag hör som är så otroligt klockrent men som många ändå inte fattar. Men det var ett tag sen jag hörde eller såg något som kändes värt att komma ihåg och skriva ner..

Jag blåste ut ljusen och önskade mig något. Önskade samma sak som jag gjort dom senaste åren och som jag antagligen alltid kommer att önska. Ingen frågade vad jag önskade mig, för alla visste redan. Dom önskar precis samma sak som jag - att han ska komma tilllbaka. Öppna dörren och kliva in i lägenheten med ett leende och säga att allt är förlåtet och överspelat för länge sen. Men det kommer aldrig att hända. En del av mig säger att det är lika bra att allt är som det är, men en annan del av mig kan inte låta bli att hoppas och önska varje gång jag blåser ut ljusen.

Dom var den starkaste enheten i hela staden den kvällen och inget skulle hindra dom från att lyckas med det dom kämpat för i flera år. Blod, svett och tårar hade blivit en självklarhet under förberedelserna och nu skulle dom visa alla varför dom var där. Dom skulle äntligen få utdelning för allt slit.
När en dröm går i uppfyllelse och ett livsmål förverkligas finns det ingenting i hela världen som kan få en på dåligt humör. Och därför har dom gått omkring med världens största leenden i tre dagar.

Jag har suttit i en stuga mitt ute i skogen och lyssnat på musik jag inte hört på flera år, sett filmer jag alltid har velat se och läst två böcker som han sa att jag absolut måste ha läst innan jag dör. Några gånger stod jag på ett berg och skrek, men mest var jag lugnet själv.

Jag kom hem igårkväll och när jag åkte över bron och såg alla ljus från staden kändes allt ganska bra. Sen kom jag fram till slutdestinationen och verkligheten gjorde sig påmind igen. Det konstiga var att det för första gången på väldigt länge kändes okej.