Till alla som jag saknar
Det känns som evigheter sen vi sågs. Evigheter sen vi pratade. Evigheter sen ni var här.
Ni försvann. En efter en. Varje avsked kändes som tusen knytnävsslag i magen och oändligt många knivhugg i hjärtat. Jag sörjer att jag aldrig kommer få se er bli vuxna. Att jag inte kommer få bli vuxen tillsammans med er. Att vi aldrig kommer bege oss ut på de äventyr som vi drömde om.
Ni försvann. En efter en. Varje avsked kändes som tusen knytnävsslag i magen och oändligt många knivhugg i hjärtat. Jag sörjer att jag aldrig kommer få se er bli vuxna. Att jag inte kommer få bli vuxen tillsammans med er. Att vi aldrig kommer bege oss ut på de äventyr som vi drömde om.
Ni räddade mig så många gånger. Ni fick mig att känna att jag var värd mer än fula ord och hatiska blickar. När vi gick sönder så pusslade vi ihop varandra. Det tog tid, men vi lyckades göra det. Varje gång.
Jag tänker på alla dem som aldrig fick chansen att lära känna er. Och på dem som hade chansen men som inte tog den. På dem som aldrig fick se hur fantastiska ni var. Jag tycker synd om dem som aldrig fick uppleva er villkorslösa kärlek och som aldrig fick vandra hem med er på tysta gator i ljusa sommarnätter.
Till alla som jag saknar.
Till alla som saknar någon.
Never let me go
Det var länge sedan jag skrev här. Det var länge sedan jag skrev någonting över huvud taget. En långresa har ställts in och tåg, stränder och nya gator byttes ut mot sjukhuskorridorer. Jag har suttit i timmar och pratat med henne om ett krig som jag inte är en del av. Jag är en passiv åskådare och ser henne kämpa mer än hon någonsin har gjort tidigare. Har varit egoistisk och försökt få henne att lova att hon kommer vinna, men det är ett löfte hon inte kan ge. I tre månader har jag försökt att inte tänka på vad som kommer hända ifall cancern segrar, men det börjar bli svårt att mota bort tankarna. Egentligen borde jag vara van vid det här laget. Det som händer nu är i princip en upprepning av hela förra året, enda skillnaden är att det är någon annan jag älskar som ligger i sjukhussängen.
När solen går ner
2012 var året som människor försvann för att aldrig komma tillbaka. Det var året då vi sa hej då gång på gång tills det inte fanns några tårar kvar. Men det var också året då det för första gången på länge fanns en famn att gömma sig i när verkligheten blev för jobbig. Under de tolv månaderna som gått har jag både skrattat och gråtit hysteriskt, tränat som en galning för att några månader senare knappt lämna sängen på flera veckor. Allt har varit draget till sin spets nästan hela tiden och trots att jag inte tror att allt blir bra bara för att det är ett nytt år så hoppas och tror jag att livet är påväg i rätt riktning.
Det börjar bli tomt
Imorgon ska jag gå på min tredje begravning inom loppet av ett halvår.
Vi är för unga för det här. Det är inte meningen att jag ska lämna rosor på kistor och fälla tårar över gravstenar. Det är inte meningen att livet ska ta slut innan det ens har börjat.
Livet är en fest
De senaste veckorna har alla sett likadana ut. Sitter i lägenheter med människor som är lite för fulla och som spelar lite för hög musik. Som skrattar lite för högt och lite för länge åt tråkiga skämt. Som pratar lite för mycket om sånt de inte har en aning om och som frågar om saker de inte har med att göra. Och som när det börjar närma sig morgon går hem med människor som de inte borde gå hem med.
Själv håller jag mig lite på avstånd. Spelar psykolog när det krävs och låtsas att jag bryr mig.
All that's left is a ghost town
Det har gått mer än ett år utan honom. Ett år utan brev på hallmattan och samtal mitt i natten på balkonger.
Hela juli var ett helvete och jag har nog aldrig varit så tacksam för en sommar utan sol. Att kunna stanna inne utan att behöva förklara sig var fantastiskt skönt.
Jag tänker tillbaka på begravningen men kan bara få fram korta, korta minnesfragment. Jag ser tårar och högen med alla röda rosor. Jag ser bilden på honom framme vid kistan som jag tog den första soliga vårdagen en tisdag för tre år sen, men det känns som en evighet har passerat sen dess. Varje dag hugger det till i hjärtat för att sorgen och saknaden tar över. Han borde vara här.
Det har gått mer än ett år utan honom, och det kommer gå två, tre, tio år till utan honom. Ibland agerade han som om han vore odödlig, men nu är det bara minnet av honom som är det.
Heavy is the head that gets no sleep
Har legat ensam i en gigantisk säng som antagligen är avsedd för fyra personer och inte en. Hört på ljuden från en främmande stad och försökt förtränga att jag inte känner en enda människa här.
Lägenheten är liten och jag älskar den. Den var ju hans. Jag ska bara stanna i några dagar, men egentligen skulle jag vilja stanna för alltid. Här är jag nära honom, trots att han inte finns kvar.
Jag kan bläddra igenom alla hans slitna böcker och läsa kommentarerna i marginalerna, lyssna på alla hans vinyler eller sitta på vardagsrumsgolvet och dricka hans favoritte.
Snart har det gått ett år och tanken på att han faktiskt inte kommer tillbaka börjar sjunka in. Lägenheten ska säljas och jag är här för att packa ner det som ska sparas och kasta allt annat. Ska försöka få med mig så mycket som möjligt hem, för jag är inte riktigt redo att säga hej då än.
Letting go
När jag var liten vågade jag aldrig säga vad jag tyckte. Om jag visste att sanningen skulle såra var det bättre att hålla tyst så att ingen blev ledsen. Det tog tolv år, men nu har jag äntligen sagt det som jag har velat säga sen jag gick på lågstadiet. Jag har valt bort en del av min tillvaro som fått mig att gå sönder inombords och lättnaden är obeskrivlig. Att packa ner ett halvt liv i två resväskor för att sen åka till något som faktiskt kallas "hemma" är det bästa jag har gjort på hur länge som helst. Jag älskar min pappa, men ibland fungerar det bara inte. Hur mycket man än vill och hur mycket man än försöker.
The whole world at once
De höjde sina glas och skålade. Skålade för det förflutna - det fina och det hemska. Skålade för det befintliga och insikten att tillvaron sällan varit så perfekt. Skålade för framtiden, för det som ingen vet men som snart är här.
Here goes something
Hon och jag planerar stort, men sanningen är att framtidsplaner skrämmer mig. Så länge det bara är drömmar är det inga problem, men så fort det faktiskt blir konkret så får jag panik. Blir osäker och ifrågasätter varenda beslut. Tänker att det är dags att ta lite mer ansvar och bli lite mer vuxen. Tänker att jag kommer ångra mig om jag inte fullföljer planen. Tänker att det är dags att sluta vara rädd och börja leva precis som jag vill. Precis som jag drömt om.
Some streets lead nowhere
Han har precis tagit körkort och vi kör omkring hela natten. Vi har ingen destination och struntar fullständigt i var vi åker, så länge gatlampor och hus passerar utanför fönstret så är det tillräckligt. Äter godis, skriksjunger till låtar som får mig att känna mig som tretton igen och pratar om alltalltallt. Han berättar hemligheter och vi tummar på att ingen annan någonsin ska få veta. Jag tror att det här är så nära perfektion som jag någonsin kommer.
I'm not staying
Jag vill bort. Vill sätta mig på ett tåg, flygplan eller vad som helst som tar mig härifrån. Jag vet inte varför, men det gör så jävla ont att andas här. Varje andetag är smärtsamt och jag orkar inte längre. Jag behöver nya människor, nya platser och jag behöver kunna andas utan att vilja bryta ihop.
All the little things
Vi dansade i snön och vi festade i nätter som aldrig blev mörka.
Vi spelade musik så att det dånade mellan öarna och vi promenerade tills vägarna tog slut.
Vi grät mot varandras axlar och vi skrek så att vi blev hesa.
Vi älskade och hatade och vi gjorde hela världen vår.
Getting used to it
Jag är rädd för att säga ifrån, så jag står tyst och tar emot skiten. Jag är rädd för att glömma, så jag skriver och fotar och försöker komma ihåg allt men inser att det inte går. Jag är rädd för att bli för beroende av andra eller att de ska komma för nära, så jag håller dem på avstånd. Jag är rädd för att inte räcka till, så jag gör alltalltallt tills jag springer in i väggen. Jag är rädd, men jag försöker att inte vara det.
Walking in the winter
Gick på en snöig gata med solen som värmde i ryggen och lyssnade på musik som fick mig att känna mig oövervinnerlig. En fantastisk söndag i en fantastisk stad.
Soon enough
För några år sedan romantiserade jag över allt jag inte hade. Allt jag ville ha och uppleva men som jag trodde var till för alla utom mig.
Jag drömde om att få hänga i kök med härliga människor, lyssna på grym musik och laga mat i timmar för att sen sitta och äta middag hela natten. Jag drömde om att åka till Paris med mina finaste och jag drömde om kyssar i mörka gränder i Gamla Stan. Men jag hade fel och jag hatar att min lillasyster går runt med exakt samma tankar idag som jag hade då. För man är övertygad om att man har rätt, men egentligen har man så jävla fel. Och jag vill att hon ska inse det, att det inte alls bara är ouppnåeliga förhoppningar. Jag vill att hon ska inse att världen är hennes att erövra.
They were never here
Hon smsar två ord - "kom hit" - och jag inser att allt har gått åt helvete.
Vi torkade deras tårar och vi delade deras sorg. Vi satt hjälplöst bredvid och försökte hitta de rätta orden men insåg ganska snart att de inte existerade. Tystnaden var öronbedövande och allt var så smärtsamt verkligt.
What can I say?
Jag är väldigt bra på att se tillbaka istället för att titta framåt. En av anledningarna till att jag avskyr nyår är för att det får mig att reflektera över det förflutna ännu mer än vanligt, människor undrar vad man tycker om året som passerat och undrar vad som var bäst alternativt sämst. Och hur ska jag kunna förklara så att de förstår? Det här året har varit knäckande och samtidigt helt fantastiskt. Jag har haft så psykiskt ont som man bara kan ha när man förlorar någon man älskar, när en person som man tror ska finnas där för alltid tas ifrån en och man försöker hitta en vettig förklaring trots att man vet att det inte finns någon. Samtidigt har jag varit så lycklig som man bara är när man är riktigt kär och kärleken faktiskt är besvarad. Han har gjort all skit lättare att hantera, men ibland så har inte ens han kunnat hjälpa till. Men jag älskar att han har försökt.
Om mindre än 25 timmar är det tre år sedan som jag stod på den där gatan i Gamla Stan med någon som jag idag inte ens känner. Det var månader sen jag såg honom, år sen vi faktiskt pratade. Om det är något jag önskar för 2012 så är det att jag får honom tillbaka. Det finns inte mycket som skulle göra mig gladare.
Jag berättar inget av det här för någon. Orkar inte. Vill inte. Låter mina problem och funderingar förbli mina. Enklast så.
Take all the courage you have left
"I will not bare my soul to their shallow, prying eyes. My heart shall never be put under their microscope."
Det krävdes galet mycket övertalning och efter flera veckor så fick dom mig att publicera skiten. Ångesten var obeskrivlig, det kändes lite som att jag lika gärna kunde ställt mig helt naken på en scen där salongens enda strålkastare skulle vara riktad mot mig. Nu i efterhand känns det dock ganska bra. Tur att människorna runt omkring mig ibland känner mig bättre än vad jag själv gör.
So many things to apologize for
Förlåt för att jag ibland är jävligt egoistisk och tar utan att ge någonting tillbaka.
Förlåt för att jag inte älskar lika starkt och mycket som ni.
Förlåt för att jag ibland isolerar mig själv och väntar i 72 timmar med att besvara sms och telefonsamtal.
Förlåt för att jag ibland ljuger och säger att jag saknar er trots att jag inte alls gör det.
Förlåt för att jag på något sätt har fått er att tro att jag är mycket bättre än vad jag egentligen är.
