What can I say?
Jag är väldigt bra på att se tillbaka istället för att titta framåt. En av anledningarna till att jag avskyr nyår är för att det får mig att reflektera över det förflutna ännu mer än vanligt, människor undrar vad man tycker om året som passerat och undrar vad som var bäst alternativt sämst. Och hur ska jag kunna förklara så att de förstår? Det här året har varit knäckande och samtidigt helt fantastiskt. Jag har haft så psykiskt ont som man bara kan ha när man förlorar någon man älskar, när en person som man tror ska finnas där för alltid tas ifrån en och man försöker hitta en vettig förklaring trots att man vet att det inte finns någon. Samtidigt har jag varit så lycklig som man bara är när man är riktigt kär och kärleken faktiskt är besvarad. Han har gjort all skit lättare att hantera, men ibland så har inte ens han kunnat hjälpa till. Men jag älskar att han har försökt.
Om mindre än 25 timmar är det tre år sedan som jag stod på den där gatan i Gamla Stan med någon som jag idag inte ens känner. Det var månader sen jag såg honom, år sen vi faktiskt pratade. Om det är något jag önskar för 2012 så är det att jag får honom tillbaka. Det finns inte mycket som skulle göra mig gladare.
Jag berättar inget av det här för någon. Orkar inte. Vill inte. Låter mina problem och funderingar förbli mina. Enklast så.
Take all the courage you have left
"I will not bare my soul to their shallow, prying eyes. My heart shall never be put under their microscope."
Det krävdes galet mycket övertalning och efter flera veckor så fick dom mig att publicera skiten. Ångesten var obeskrivlig, det kändes lite som att jag lika gärna kunde ställt mig helt naken på en scen där salongens enda strålkastare skulle vara riktad mot mig. Nu i efterhand känns det dock ganska bra. Tur att människorna runt omkring mig ibland känner mig bättre än vad jag själv gör.
