Furtive

Alla sa att det skulle bli bättre, att smärtan och saknaden skulle avta och att jag skulle må bra igen. Jag trodde inte på det, men hoppades att dom skulle ha rätt. Jag önskade att dom skulle ha det.

Mentalt har jag varit ett vrak dom senaste månaderna och jag har gjort mitt bästa för att ingen ska märka något. Jag har fyrat av leende efter leende mot människor som frågat hur jag mår samtidigt som jag svarat att allt är bra. Jag har sagt det så ofta att jag har lyckats med det klassiska att övertyga sig själv.

Vändningen kom den här veckan. Jag satte mig på ett plan och flög till New York för att för första gången på länge träffa en av världens finaste. Han visade mig runt på platser som han kallar för sina och presenterade mig för vänner han träffat under månaderna han bott där. Jag fick äntligen se allt jag hört honom prata om och jag fick se att han faktiskt mår bra. När han sa att allt var okej så såg man att han faktiskt menade det.

På nätterna satt vi i hans lilla kök och pratade och han fick mig att skratta så mycket att jag hade träningsvärk i magen dagen efter. Det var länge sen jag mådde så bra som då och när vi satt i taxin påväg mot flygplatsen kröp ångesten fram. Jag ville inte åka. Jag ville stanna och fortsätta vara lycklig. På flygplatsen kramade vi om varandra i flera minuter och jag fick tvinga mig själv att släppa taget om honom och veckan som gått.

Utanför terminalen på Arlanda blev jag upphämtad av en kompis som frågade om det var skönt att komma hem. Jag log och svarade ja, samtidigt insåg jag att jag kan lura alla andra, men att jag inte längre kan lura mig själv.