Every day
Lyckan och lättnaden när jag vaknar på morgonen och inser att han fortfarande ligger bredvid.
It's been so long
Jag har haft tio år på mig att förstå. Tio år då jag sett bilder på människor som springer omkring på New Yorks gator med damm och rök virvlande runtomkring sig. Tusentals papper som flyger omkring i luften. Brandmän som springer in i byggnaderna medan alla andra springer ut. Människor som står och vinkar i fönstren och människor som hoppar från dom. Byggnader som raseras.
Tio år har jag haft på mig att förstå, och trots det kan jag ibland fortfarande tänka att allt bara var en väldigt påkostad filminspelning. Det är ofta min första tanke när något hemskt händer, att det bara är fiktion. Men innerst inne vet jag ju att det inte är så.
Tio år har jag haft på mig att förstå, och precis som med så mycket annat kommer jag aldrig att fatta.
Late at night
Jag får sms från kompisar som undrar om jag ska med ut. Svarar att jag inte kan, att jag har andra planer. Vilket är sant, jag har andra planer. Planen är att inte göra någonting.
Det många i min umgängeskrets inte fattar är att hur mycket jag än gillar utelivet så gillar jag att inte göra någonting speciellt extremt mycket mer. Att sitta hemma en fredagkväll är verkligen något av det bästa jag vet. Jag måste inte ens nödvändigtvis vara med någon, trots att det är otroligt härligt att ha en hel kväll och natt då man bara sitter och pratar, äter, lyssnar på musik, ser film eller gör vad som helst med någon man tycker om. Och om det nu skulle vara så att ingen jag känner är intresserad av det så är ensamheten inte ett problem. Jag gillar att vara ensam och mitt behov att vara ensam är kanske större än många andras - något människor som konstant måste omge sig med folk inte riktigt kan begripa. Men det gör ingenting, dom måste inte förstå.
Nu är natten min, och bara min.
