Furtive

Han viskar något i hennes öra när han tror att ingen ser. Ord som bara är deras.
Hennes ögon lyser av kärlek och hon ställer sig på tå och ger honom en puss på näsan.

Han sitter på bänken i vårsolen när en tjej kommer fram och ger honom en lapp.
Hon säger åt honom att han måste räkna till trettio innan han öppnar den.
Hon försvinner fort därifrån och han sitter kvar med lappen i handen.
Han väntar och vecklar sen upp pappersbiten.
Ansiktet spricker upp i ett leende och han ringer någon och säger att han precis har varit med om något av det finaste någonsin.

Hon plockar sammanbitet sönder sin kanelbulle och tittar ut genom caféfönstret.
Några bord bort sitter två killar och den ena tittar på henne så diskret han kan.
Han säger till sin kompis att tjejen vid fönstret är den vackraste han någonsin sett och att han önskar att han vågade gå fram och säga det till henne.
En kvart senare går hon utan att killen har sagt något till henne.
Kompisen undrar varför han inte sa någonting - för båda vet att han kommer ångra sig.
Då reser sig killen upp och springer ut genom dörren.
Några minuter senare kommer han tillbaka och säger glatt att hon var ännu vackrare när hon log.

Jag borde öppna ögonen lite oftare...

Han kom hem idag efter att ha varit borta i nästan två år. Han har varit på så otroligt många platser att jag inte ens kommer ihåg hälften av dom och han har antagligen sett och upplevt mer än jag någonsin kommer att göra.
När han kom gående med väskan såg man att det var något som var annorlunda. Han rörde sig på ett annat sätt än förut och hela han utstrålande någon sorts säkerhet som inte fanns där innan han åkte.
Trots att han rörde sig annorlunda så är det samma härliga människa som har kommit tillbaka, och det känns otroligt bra, för jag har saknat honom så obeskrivligt mycket.  

Jag vet fortfarande inte vad jag ska göra när hon ringer i panik och gråter och skriker i luren.
Det finns inget jag kan säga för att få det att göra mindre ont och det finns inget jag kan göra för att hjälpa henne.
Det är trettio mil mellan oss, och för varje samtal känns det som att avståndet ökar ännu mer...

Många i min närhet har det jobbigt just nu och jag fattar inte hur det kunde bli så här. Det känns som att allas personliga helveten släpps lösa samtidigt och det finns inget någon av oss kan göra åt saken.

Jag behövde prata med honom, men mobilen var fortfarande avstängd, så jag gick till hans lägenhet och knackade på. Hela kroppen skrek åt mig att inte vara så desperat, men jag kunde inte lyssna.

Det är tusen tankar som flyger omkring i huvudet och jag är inte ens i närheten av att få dom under kontroll.

Hur fan kunde jag tro att det skulle bli bättre..?

Solen sken och jag fick reda på att jag fick sommarjobbet i skivaffären.

Jag skicka ett sms till honom för att någon skulle få ta del av min ångest över att det är måndag imorgon.
Tjugo minuter senare stod han i min hall och sa åt mig att följa med ut, och han lovade mig att han skulle få mig på bättre humör. Utanför porten stod en gammal cykel med flak och jag blev beordrad att sätta mig. Sen åkte vi till den finaste platsen som finns i den här staden och i fyra timmar satt vi och åt glass, kollade ut över vattnet, hustaken och kyrktornen.
Jag fattar inte varför det finns så satans många kyrkor här och jag fattar ännu mindre hur jag kan ha en sån otrolig kompis som honom, för jag förtjänar det verkligen inte.
Men nu tror jag att måndagen kommer bli lite lättare att hantera och jag tror att det kommer bli en bra vecka. Det känns så i alla fall.

Längtan efter att vara ett orginal tar över och blir viktigare än allt annat. Och i desperata försök att vara annorlunda förlorar man helt sig själv och blir precis som alla andra som är lika desperata som en själv...

Efter flera veckor av roande försök lyckades han övertala mig. Han fick se bilderna och sen sa han att han ville visa dom för några kompisar som skulle kunna få dom publicerade. Jag vägrade. Ingen skulle få se dom. Jag hade ju knappt velat visa honom.

Har fått sms och samtal under hela helgen från världens alla hörn. Från personer som hade möjlighet att lämna det här. Som utan problem kunde pausa allt.

Jag har alltid hävdat att man kan skämta om allt. Han höll inte med och skulle bevisa hur fel jag hade.