Furtive

Han vägrade öppna och sa åt mig att gå.

Jag visste att han skulle öppna förr eller senare om jag satte mig och väntade. Hans samvete skulle aldrig klara av att jag satt i trappuppgången hela natten. Jag kände mig elak som utnyttjade den sidan hos honom, men det var det enda som jag visste skulle fungera.

Under tiden som jag satt där började det fladdra i magen av nervositet och efter tjugo minuter blev jag insläppt.

Sist jag såg honom hade hans ögon varit sorgsna, nu var dom hårda och ansiktet var stelt.

Vi gick in i köket och jag satte mig på diskbänken medan han stod kvar i dörröppningen. Där stod han under hela tiden jag var där och när jag gick två timmar senare var inte ögonen hårda och kalla längre, dom var bara tomma.

Han sa att han behövde vara ensam och att vi inte borde träffas. Han bad mig att inte ringa.

Jag klev ut i den kalla natten med insikten att jag precis förlorat min bästa vän.

Och det gjorde så obeskrivligt jävla ont.

Det gör det fortfarande.