Furtive

Jag måste få det här ur mig, och jag tror att det här är det bästa sättet.

När jag skadade mitt knä och inte kunde spela fotboll mer förlorade jag en del av mig själv. Fotbollen hade varit en del av mitt liv i över tio års tid och att behöva skiljas från den gjorde så jävla ont. All den stabilitet och trygghet som den fört med sig försvann.

När mina föräldrar skilde sig var fotbollen den enda fasta punkten i min tillvaro, och att få åka till träningen och slippa bråken hemma var obeskrivligt härligt. När det var kaos hemma och mitt hem inte längre kändes som ett hem, då fanns alltid fotbollen. Alltid.

Jag älskade att vara en del av ett lag och att känna att jag gjorde något betydelsefullt, att jag bidrog med någonting.

Jag saknar sekunderna innan avspark då man känner adrenalinet pumpa. Jag saknar tröttheten i benen efter att ha gjort en maxlöpning över hela planen. Jag saknar t.o.m. fyspassen som fick mig och alla andra tjejer i laget att vilja kräkas.

Visst fanns det perioder då jag kände att det inte var så kul, men att jag har känt så verkar nu helt osannolikt .

När jag precis hade slutat med fotbollen var frustrationen över att inte kunna spela så stor att jag hade sönder saker. Väckarklockan, tallrikar, mobilen – vad det var spelade ingen roll så länge det gick sönder. Nu har jag slutat ha sönder grejer och trots att frustrationen har dämpats så finns den kvar.

Om det fanns något jag kunde göra för att kunna spela igen skulle jag göra det utan att tveka.

Det jag har skrivit innehåller flera klyschor, men det struntar jag i – för varenda klyscha är sann.