Furtive

Vad hände med respekten för andra människor?!
Respekten och acceptansen för att alla inte är som hon och för att ingen gillar hennes jävla påhitt.
Hur kan man vara så hänsynslös och fortfarande se oss i ögonen varje dag?

Det finns så mycket som jag skulle behöva prata om. Med honom, med henne, med vem som helst.
Men det går inte.
För det första är jag för feg och för det andra finns det inga ord som passar. Allt låter bara fel, och då finns det ingen anledning att säga något alls.

Jag har vandrat omkring på gator hela eftermiddagen och kvällen.
Sett människor komma hem från jobbet, stressa med matkasse i ena handen och barn i den andra.
Sett en kille som fotograferade portuppgångar och en tjej som cyklade in i en lyktstolpe när hon väjde för en joggare.
Inget speciellt, men sjukt härligt ändå.

Sömnsvårigheter och saknad gör att måndagen kommer bli ett helvete.
Det har gått över en månad och jag har inte ens sett honom. Inte på stan och inte i kvarteren runt hans lägenhet. Inte någonstans... Vi brukade träffa varandra dagligen och det är så oerhört tomt utan honom.
Alla säger att världen är liten, men det är den inte. För om den hade varit det så hade jag träffat på honom någonstans - men det har jag inte.
Ett sms, mejl eller telefonsamtal, ett livstecken från hans sida är allt jag vill ha. Jag tycker inte att det är för mycket begärt.

Man raderar smsen och telefonnumret. Det är så klassiskt och symboliskt. Smsen raderas ur telefonen och han raderas från mina tankar. Men det fungerar ju inte riktigt så...

Hon sa åt mig att jag skulle hitta något som jag brann för, något som gjorde det lätt att gå upp på morgonen.
Jag har fortfarande inte hittat det, men det är otroligt att hon har gjort det.
Att se henne jobba och kämpa för något hon verkligen tror på fyller mig med beundran. Jag har aldrig sett någon satsa så mycket som hon och hon är fylld med så mycket passion till det hon gör att jag skulle vara nöjd om jag hade hälften av den. Om det är någon som förtjänar att få det man önskar sig så är det hon.

Det spelar ingen roll åt vilket håll jag vänder mig, överallt ser jag sönderstressade människor som gör allt för att hinna med saker dom inte vill göra och som skriker på personerna runt omkring för att få avreagera sig.
Någon har en arbetsuppgift som måste vara klar innan veckan är slut, men som man inte har kunnat färdigställa för att man har varit sjuk. En annan har panik över ett prov som kommer att avgöra slutbetyget och en tredje letar efter den ultimata födelsedagspresenten - är inte födelsedagspresenten perfekt vill han inte ge henne något alls.
Mitt i allas stress står jag och kunde inte bry mig mindre om allt som jag egentligen borde stressa upp mig för. Total likgiltighet.
Jag har spenderat så mycket tid åt att få allt att gå ihop, men nu har jag insett att det inte går att fixa. Inte ens om jag bara sover tre timmar per dygn får jag tiden att räcka till, så jag orkar faktiskt inte ens försöka längre.

Dom undrar varför jag inte dricker. Förut svarade jag att det huvudsakligen berodde på att jag tog för seriöst på mitt idrottande. Sen blev jag skadad och då var min ursäkt att jag inte tänkte förstöra kroppen med alkohol. Det är visserligen sant, men det är inte den största orsaken.
Dom tror att jag inte dricker för att jag är feg och rädd för att förlora kontrollen, som dom uttryckte det på festen när dom trodde att jag inte hörde.
Och det är precis vad det handlar om, men inte på det sättet som dom tror. Dom tror att jag är rädd för att bjuda på mig själv, men det är inte orsaken till att jag inte dricker.
Den största anledningen till att jag inte dricker är att jag har sett och upplevt riktigt jävliga grejer - sånt som inte skulle ha hänt om alkohol inte hade varit med i bilden. Men det kan jag inte svara när dom frågar, för det skulle inte räcka som svar åt dom. Dom skulle vilja få reda på specifika händelser, och det finns inte en chans att jag skulle berätta någonting för dom om det. Inte någon annan heller för den delen.
Jag vet att alla hanterar alkohol på olika sätt, och det är inte alls säkert att jag skulle bli som dom. Men jag skulle inte klara av att orsaka så stor skada som dom har gjort, så jag tänker undvika att göra det i den mån det går.

En kille på cykel som inte hör när man ropar efter honom för att musiken är så hög och en tjej som står kvar och ser honom försvinna mot city i majnatten -
det är mitt starkaste och mest tragiska minne från den här helgen.