Furtive

Noll inspirationen och ännu mindre motivation.
Jag försöker få mig själv att ta tag i allt som borde göras, men det går verkligen inte.
Ett uppvaknande är mer än välbehövligt just nu.

Jag var gäst i min egen lägenhet. Det spelade ingen roll hur många gånger jag städade, lagade mat, sov, hade kompisar över eller bara satt för mig själv och inte gjorde något speciellt. Hur många månader som än passerade försvann inte känslan av att det inte var mitt hem. Spåren från en tid innan jag bodde där var så tydliga, och då spelade det ingen roll att jag fick höra att jag hörde hemma där precis lika mycket som någon annan.

Det är inte många gånger i mitt liv som jag har känt att världen kanske kommer att gå under om jag inte får som jag vill, men när det gällde det var jag helt övertygad om att jag inte skulle klara mig om inte allt gick som planerat.
Jag hade prata med människor, läst på, varit och tittat och hade blivit helt säker på vad det var jag ville.
Ingenting hade varit mer självklart.

Väntan på beskedet var det värsta.
Det gick inte en dag utan att jag tänkte på det, men jag ville inte prata om det med någon. Jag ville verka oberörd, dessutom trodde jag att allt skulle gå åt helvete om jag började prata om det.
Månaderna gick och en dag kom brevet.
Det tog tre timmar innan jag vågade öppna det, trots att det enda jag ville göra var att slita upp kuvertet. Jag vågade helt enkelt inte. När jag äntligen hade samlat tillräckligt med mod och övertygat mig själv att det inte var någon idé att gråta ifall det inte gick så öppnade jag det. Det tog två dagar innan jag berättade för någon. Ingen frågade och jag sa inget, för jag ville vara ensam och hinna ta in det.
Jag gick omkring i två sommardagar med världens största leende på läpparna och känslan att jag faktiskt hade lyckats. Att allt slit hade lönat sig.
Jag saknar den känslan.

Jag bär omkring på en pusselbit. Pusselbiten är blodröd och har legat i min plånbok i flera år. Jag fick den av en kille som jag tycker så väldigt mycket om, och den kom i ett paket tillsammans med en lapp där det stod "Du är den viktigaste människan jag har i mitt liv och det finns ingen jag litar på så mycket som jag litar på dig. Du är alltid lika stabil och säker och jag är förundrad över hur du alltid lyckas hitta de rätta orden. Jag älskar dig."

Fina ord från någon jag aldrig har träffat gör en kväll som redan var bra ännu bättre.

Jag har en kompis som är författare. Han kan uttrycka sig så att man blir kär i ord och meningar och på min klottervägg har han skrivit otroligt fina saker som gör att jag aldrig vill flytta.
Han är en av dom jag känner som har påverkat mig mest - på alla sätt och vis - och jag undrar verkligen vem jag skulle vara om jag aldrig hade lärt känna honom.
Om tre dagar flyttar han till London på obestämd tid och hur glad jag än är för hans skull så kan jag inte låta bli att vara självisk och önska att han ska stanna.