Furtive

Det är inte många gånger i mitt liv som jag har känt att världen kanske kommer att gå under om jag inte får som jag vill, men när det gällde det var jag helt övertygad om att jag inte skulle klara mig om inte allt gick som planerat.
Jag hade prata med människor, läst på, varit och tittat och hade blivit helt säker på vad det var jag ville.
Ingenting hade varit mer självklart.

Väntan på beskedet var det värsta.
Det gick inte en dag utan att jag tänkte på det, men jag ville inte prata om det med någon. Jag ville verka oberörd, dessutom trodde jag att allt skulle gå åt helvete om jag började prata om det.
Månaderna gick och en dag kom brevet.
Det tog tre timmar innan jag vågade öppna det, trots att det enda jag ville göra var att slita upp kuvertet. Jag vågade helt enkelt inte. När jag äntligen hade samlat tillräckligt med mod och övertygat mig själv att det inte var någon idé att gråta ifall det inte gick så öppnade jag det. Det tog två dagar innan jag berättade för någon. Ingen frågade och jag sa inget, för jag ville vara ensam och hinna ta in det.
Jag gick omkring i två sommardagar med världens största leende på läpparna och känslan att jag faktiskt hade lyckats. Att allt slit hade lönat sig.
Jag saknar den känslan.