Furtive

Jag har alltid avskytt begreppet "pinsam tystnad", men det var precis vad det var. Och jag fattar verkligen inte hur det kunde bli så, för det har inte inträffat mellan oss tidigare. Aldrig.
Vi satt och tittade på varandra, men sa i princip ingenting. Det var som om det aldrig hade funnits några ord. Och om det nu hade funnits några ord så var det ingen som hade lärt oss vilka dom var.
Efter ett tag kunde vi inte ens titta på varandra, för det blir så konstigt att ha ögonkontakt om man inte pratar. Undantaget skulle väl vara om man kör arga leken, men det gjorde vi inte. Inte vad jag vet i alla fall.
Efter fyrtiofem minuter var jag tvungen att gå, tyvärr var det inte en hundradel för tidigt...

Tjejen som försöker vara överallt samtidigt och som gör allt för alla, men som glömmer bort sig själv.
Killen som står vid övergångsstället i ösregnet och diskret stampar takten till musiken i hörlurarna.
Killen som aldrig kommer sluta tro på evig kärlek, trots att han hört mig fördöma den i fem års tid.

Jag har inte sett dom sen början på juni, och jag saknar dom något oerhört.

Jag kommer ihåg våren förra året när vi satt och diskuterade om det räknas att säga "I love you", eller om man måste säga "jag älskar dig" för att det ska vara på riktigt.
Jag var en av dom som tyckte att man borde säga det på svenska, och det tyckte jag fram till i eftermiddags.
Han är visserligen från USA, så det var kanske inte så konstigt att han sa det på engelska, men det var så rätt och hundra procent på riktigt.
Dom tre orden blir faktiskt lite bättre på engelska.

Sov bort halva dagen, borde ha varit produktiv den andra halvan.
Struntade i det då jag inte kunde komma på tillräckligt många anledningar.
Min plan var att jag skulle jobba halva dagen imorgon också, men eftersom jag inte gjorde något idag steg morgondagens kvot.
Måste alltså jobba hela söndagen.
Söndagen började för 30 minuter sen. Det är bara att börja...

Vet ni att jag har klottrat låttexter på varje toalett som jag har varit på under det senaste året? Och ja, jag menar alla.
Vet ni att jag minst en natt varje månad åker tunnelbana till slutstationen och tillbaka bara för att jag tänker så bra då?
Vet ni att jag inte kan dela med mig av mina spotify-spellistor för att jag tycker att det är för personligt?
Vet ni att jag varje natt dom senaste fem månaderna har varit vaken när DN trillat ner i brevinkastet för att det är helt omöjligt att somna?

Han tar sin lillasyster i handen för att se till att hon kommer över vägen i säkerhet.
Hon försöker rycka sig loss, vill visa att hon är stor och kan klara sig själv.
Men han vägrar släppa taget. Han har lovat sig själv att ingen ska få skada henne.
Aldrig någonsin.

I början av sommaren var vår relation till varandra i princip obefintlig och jag tror att båda var obekväma av att vara i närheten av den andre. Det konstiga var att trots att det inte kändes helt naturligt så var det egentligen hur självklart som helst.
Nu i början på hösten har allt det som kändes genant och jobbigt i somras försvunnit spårlöst och kvar finns något som får mig att må så otroligt bra. Nu är det inga konstigheter när det blir personligt - och det var mer än otänkbart för tre månader sen. Det känns verkligen som att han bryr sig nu, till skillnad från tidigare då han nog snarare såg allt som hade med mig att göra som något han var tvingad till.
Det värsta är att vi har ett bäst före-datum, och jag vet inte när det är. Allt jag vet är att den dagen kommer bli otroligt jobbig. Jag avskyr att behöva säga hej då.

Man vet att det svenska språket är otillräckligt när man måste blanda in engelska, spanska och xylofon...

Acceptans
Beslutsångest
Cynism
Drama
Elegans
Frågor
Glömska
Hjärta
Intensitet
Jordnära
Kyssar
Längtan
Mentalitet
Någon
Otillräcklig
Puls
Quieto
Röster
Sanning
Tillit
Undantag
Val
Wanted
Xylofon
Yrsel
Zealous
Ångest
Ängslan
Ögonblick