All of them and no one at all
Dom mer eller mindre släpade iväg mig till psykologen med motiveringen att jag inte kan fortsätta såhär. Om jag inte kunde prata med dom eller någon annan i min närhet så var det här den enda lösningen, enda chansen att försöka få mig att fungera normalt igen.
Jag vet att dom bara vill mig väl, men jag sa inget av betydelse under sessionen. Helst ville jag gå i samma sekund som jag klev in på mottagningen, men dom hade förklarat ett flertal gånger att dom tänkte vänta på mig utanför, så att smita därifrån var hopplöst.
Det var första och sista gången jag satte min fot där, det finns inte en chans att jag går tillbaka. Jag kan inte öppna mig och berätta personliga saker för människor som står mig nära, och personligen så tycker jag inte att det är lättare att prata med en främling.
Det fanns en person jag kunde prata med, men nu är han borta. Kan jag inte prata med honom vill jag inte prata med någon alls.
Kommentarer
Postat av: Alicia
det enda som hjälper, enligt mig, är att skriva.
bara skriva varenda liten detalj av vad man känner.
även fast ingen bryr sig så känns allting lite mindre hopplöst.
Trackback
