Letting go
När jag var liten vågade jag aldrig säga vad jag tyckte. Om jag visste att sanningen skulle såra var det bättre att hålla tyst så att ingen blev ledsen. Det tog tolv år, men nu har jag äntligen sagt det som jag har velat säga sen jag gick på lågstadiet. Jag har valt bort en del av min tillvaro som fått mig att gå sönder inombords och lättnaden är obeskrivlig. Att packa ner ett halvt liv i två resväskor för att sen åka till något som faktiskt kallas "hemma" är det bästa jag har gjort på hur länge som helst. Jag älskar min pappa, men ibland fungerar det bara inte. Hur mycket man än vill och hur mycket man än försöker.
Kommentarer
Postat av: S.
Sv: Och det är även något av den bästa lyckan, eftersom den inte gör ont samtidigt.
Så bra att du kan säga ifrån. Man måste ibland, för det äter upp en till slut.
Postat av: Petter
sv: Samma här faktiskt, den var det bästa jag någonsin hade hört när jag upptäckte den förra sommaren.
Så jag hade en ovanligt nostalgisk stund när den råkade spelas upp via shuffle på min ipod häromdagen. Tur att sommaren är på mycket god väg nu.
Trackback
