Never let me go

Det var länge sedan jag skrev här. Det var länge sedan jag skrev någonting över huvud taget. En långresa har ställts in och tåg, stränder och nya gator byttes ut mot sjukhuskorridorer. Jag har suttit i timmar och pratat med henne om ett krig som jag inte är en del av. Jag är en passiv åskådare och ser henne kämpa mer än hon någonsin har gjort tidigare. Har varit egoistisk och försökt få henne att lova att hon kommer vinna, men det är ett löfte hon inte kan ge. I tre månader har jag försökt att inte tänka på vad som kommer hända ifall cancern segrar, men det börjar bli svårt att mota bort tankarna. Egentligen borde jag vara van vid det här laget. Det som händer nu är i princip en upprepning av hela förra året, enda skillnaden är att det är någon annan jag älskar som ligger i sjukhussängen. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0