Now is not the time to cry

Jag kunde inte göra någonting, jag var så chockad att jag bara stod och skakade. Men det gjorde inte hon. Hon torkade hans tårar och sa att han inte skulle låta dom få nöjet att se hur mycket dom sårat honom. Sen reste dom sig upp, rätade på nackarna och började gå. Och jag stod kvar med beundran i blicken och en önskan om att jag en dag ska vara lika stark.

I've got another confession to make

Jag har jättesvårt att ta till mig komplimanger. Inte alltid, men oftast.
Det är nästan så jag skäms när någon säger något fint, för jag tycker inte att jag förtjänar dom fina orden.
Fast jag önskar så in i helvete mycket att jag inte kände så...

There once was a writer...

Så fort jag har hittat Doktor Glas är natten räddad.

"Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människor någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst."

The reason it's a cliché is because it's true

Jag måste få det här ur mig, och jag tror att det här är det bästa sättet.


När jag skadade mitt knä och inte kunde spela fotboll mer förlorade jag en del av mig själv. Fotbollen hade varit en del av mitt liv i över tio års tid och att behöva skiljas från den gjorde så jävla ont. All den stabilitet och trygghet som den fört med sig försvann.

När mina föräldrar skilde sig var fotbollen den enda fasta punkten i min tillvaro, och att få åka till träningen och slippa bråken hemma var obeskrivligt härligt. När det var kaos hemma och mitt hem inte längre kändes som ett hem, då fanns alltid fotbollen. Alltid.

Jag älskade att vara en del av ett lag och att känna att jag gjorde något betydelsefullt, att jag bidrog med någonting.

Jag saknar sekunderna innan avspark då man känner adrenalinet pumpa. Jag saknar tröttheten i benen efter att ha gjort en maxlöpning över hela planen. Jag saknar t.o.m. fyspassen som fick mig och alla andra tjejer i laget att vilja kräkas.

Visst fanns det perioder då jag kände att det inte var så kul, men att jag har känt så verkar nu helt osannolikt .

När jag precis hade slutat med fotbollen var frustrationen över att inte kunna spela så stor att jag hade sönder saker. Väckarklockan, tallrikar, mobilen – vad det var spelade ingen roll så länge det gick sönder. Nu har jag slutat ha sönder grejer och trots att frustrationen har dämpats så finns den kvar.

Om det fanns något jag kunde göra för att kunna spela igen skulle jag göra det utan att tveka.


Det jag har skrivit innehåller flera klyschor, men det struntar jag i – för varenda klyscha är sann.


Right now

Lyssnar: på José González

Tänker: att sommarkvällarna i Stockholm var det bästa med 2009

Längtar: efter mörka ögon och knotiga händer

Undrar: om jag någonsin kommer kunna somna

No one ever knows anyone

Det är sällan jag berättar jobbiga, personliga grejer för någon. Det händer nästan aldrig. Människor tror att dom känner mig, men det är svårt att känna någon utan att veta om all skit som en person har gått igenom.
Jag tänkte på det och insåg att jag förmodligen inte känner någon speciellt bra. Det finns så mycket som händer människor men som dom behåller för sig själva. Saker som stängs inne och begravs i det tysta.

Someone told me long ago: there's a calm before the storm

Det spelar ingen roll hur många dagar, veckor, månader eller år det går - vissa saker ändras aldrig.

Smile like you mean it

När jag stod och desperat försökte få upp dom sista morötterna ur skålen knackade han mig på axeln och sa att han tyckte att jag var vacker när jag log.

You can't hide from life

Precis som alla andra så avskyr jag när ens jobbiga förflutna kommer ikapp en.
Den här kvällen var inte min kväll.

No matter how hard I try, everything I say always comes out wrong

Jag har försökt att få fram det jag vill säga på ett vettigt sätt hur länge som helst utan att lyckas. När jag har förklarat är det ingen som helt fattar vad jag menar och dom som tror sig fatta fattar ändå inte. Det syns på deras blickar. Men sen hittar jag ett stycke i en bok som förklarar exakt vad jag har försökt säga, och hon har lyckats förklara det så bra. Med sån otrolig precision. Som om ingenting är mer självklart.


I can't take it anymore, there's too much pain to store

Ni fattar inte hur jävla dåligt jag mår när ni gör som ni gör. Det gör så ont när ni ringer och jag fattar att ni är med dom, när jag hör deras röster svagt i bakgrunden. Det värsta är när det råkar komma på tal och ni undviker att prata om det. Anledningen till att ni undviker det är ju för att ni tror att jag kommer att reagera, och det skulle jag förmodligen göra. Men om ni hade varit ärliga från början hade jag kunnat acceptera det mer. Nu gör det bara så jävla ont. Ni vet precis vad jag har gått igenom och om ni har varit det minsta uppmärksamma under dom senaste åren skulle ni veta hur jävla mycket dom här människorna har sårat mig.
Jag trodde att jag för en gång skull hade hittat rätt - det kändes ju så. Jag hade hittat ett sammanhang där jag passade in och där allt stämde. Men nu känner jag mig bara så in i helvete otillräcklig och värdelös.

Should I tell you the truth?

"Hur mår du?"
"Bra."

Jag undrar hur många gånger någon har frågat mig hur jag mår och jag har svarat att det är bra när det egentligen inte är det. Jag skulle kunna vara ärlig och skrika att allt är skit och sen sparka sönder något. Men jag gör det aldrig. För mår man dåligt ska man helst inte prata om det, utan man ska låtsas att allt är bra och att man lever i en bekymmersfri tillvaro där solen alltid skiner.
Jag hatar att det är så!

RSS 2.0