Furtive

Det känns som evigheter sen vi sågs. Evigheter sen vi pratade. Evigheter sen ni var här.

Ni försvann. En efter en. Varje avsked kändes som tusen knytnävsslag i magen och oändligt många knivhugg i hjärtat. Jag sörjer att jag aldrig kommer få se er bli vuxna. Att jag inte kommer få bli vuxen tillsammans med er. Att vi aldrig kommer bege oss ut på de äventyr som vi drömde om.

 

Ni räddade mig så många gånger. Ni fick mig att känna att jag var värd mer än fula ord och hatiska blickar. När vi gick sönder så pusslade vi ihop varandra. Det tog tid, men vi lyckades göra det. Varje gång. 

 

Jag tänker på alla dem som aldrig fick chansen att lära känna er. Och på dem som hade chansen men som inte tog den. På dem som aldrig fick se hur fantastiska ni var. Jag tycker synd om dem som aldrig fick uppleva er villkorslösa kärlek och som aldrig fick vandra hem med er på tysta gator i ljusa sommarnätter. 

 

Till alla som jag saknar. 

Till alla som saknar någon.

Det var länge sedan jag skrev här. Det var länge sedan jag skrev någonting över huvud taget. En långresa har ställts in och tåg, stränder och nya gator byttes ut mot sjukhuskorridorer. Jag har suttit i timmar och pratat med henne om ett krig som jag inte är en del av. Jag är en passiv åskådare och ser henne kämpa mer än hon någonsin har gjort tidigare. Har varit egoistisk och försökt få henne att lova att hon kommer vinna, men det är ett löfte hon inte kan ge. I tre månader har jag försökt att inte tänka på vad som kommer hända ifall cancern segrar, men det börjar bli svårt att mota bort tankarna. Egentligen borde jag vara van vid det här laget. Det som händer nu är i princip en upprepning av hela förra året, enda skillnaden är att det är någon annan jag älskar som ligger i sjukhussängen.