Furtive

Annan stad.
Annan person.
Samma blick.
Samma ord.

Jag är så sjukt dålig på att uppskatta det jag har. Jag ser mig omkring och ser en massa grejer som jag önskar att jag hade. Men det är inte materiella saker, utan upplevelser, karaktärsdrag och människor. Inte för att jag är missnöjd med människorna som jag har runt omkring mig, men det känns som om någon saknas.
Någon som får allt att bli lite tydligare.
Någon som får mig att orka kämpa.
Någon som får mig att uppskatta det jag har utan att sukta efter en massa annat.

Känslorna jag hade förut är tillbaka. Dom där någon hugger mig i magen och trampar på mitt hjärta.

Ett knapptryck och jag kommer vara ett steg närmare att bli vuxen. Eller i alla fall den stora världens definition av hela grejen med att bli vuxen.
Det skrämmer mig.
Men samtidigt känns det rätt. Att ta det där steget som man har förberett sig för att ta i flera år.
Jag tror att det här kan bli bra. Riktigt bra till och med.

Vad gör man när man är en vän utan möjlighet att rädda?

"To be yourself is all that you can do"

Dom sa att dom skulle kunna gå på glas för varandra, men allt blev fel ändå...

Ett moment i undersökningen var att han skulle säga ett ord och sen skulle jag säga vilken färg som jag tyckte att det ordet hade. Vilket ord han än sa så tyckte jag att svart var den färg som passade bäst...

Jag vill be henne dra åt helvete!

Det var han och en akustisk gitarr på scenen.

Jag vill inte bli som honom.
Jag vill inte se tillbaka på mitt liv och ångra saker jag hade chansen att göra men aldrig gjorde.
Jag vill inte att en massa annat i livet ska hindra mig från det jag drömmer om. 
Det finns så mycket som jag vill göra och uppleva och jag tänker inte låta livet komma i vägen.
Men jag är så jävla rädd att det kommer göra det ändå...

Det är ett nytt år men allt är precis som förut.

Jag vill kunna spara känslorna i alla härliga ögonblick.
Glädjen i magen när man får en fin kommentar av någon man aldrig har träffat.
Lyckan när ens dröm slår in.
Stoltheten när någon man älskar lyckas.
Den obeskrivliga känslan när man hör en fantastisk låt för första gången.
Euforin när man inser att den man älskar älskar en tillbaka.
Jag vill kunna spara alla härliga känslor och plocka fram dem när det behövs, men av någon anledning glömmer jag bort hur jag känner i de ögonblicken. De finns bara kvar lite luddigt långt bak i minnet. De enda känslorna som jag tydligt kommer ihåg är sorg och besvikelse och alla andra som får mig att må skit.
Jag vill kunna spara känslorna i alla härliga ögonblick, men det går inte...

Jag fattar verkligen inte hur en bok ska kunna hjälpa mig...
Boken handlar om prestationsångest och de tyckte att det skulle vara bra om jag läste den "eftersom jag måste börja må bra igen och sluta ha så höga krav på mig själv". Jag fattar väl också att jag måste börja må bra igen, jag skulle göra vad som helst för att känna mig nöjd med det jag presterar.
Jag läste i alla fall igenom boken och det hjälpte inte alls. Den gav mig fler frågor än svar och nu snurrar allt i huvudet på mig.
Nästa termin kommer vara precis som alla andra. Jag kommer fortfarande att må pissigt inför, under och efter varje prov.
Jag vet att de bara försökte hjälpa till, men jag fattar verkligen inte hur en bok ska kunna hjälpa mig!

Medan alla vi kände satt hemma med sina julklappar åkte vi kundvagn på tomma, isiga gator.
Bästa juldagen någonsin tror jag.

Han var den som gav mig det fulaste smeknamnet någonsin, men som lyckades få det att låta så otroligt vackert. Han satt och pratade med mig hela natten och när alla hade däckat och vi var de enda vakna och nyktra så stannade han kvar, trots att det fanns fler anledningar för honom att gå än att stanna. Han var den som frågade hur jag verkligen mådde. Han kom med otroligt dumma och fåniga skämt men fick mig ändå att må bättre. Det var även han som gjorde allt för att jag skulle bli bra igen och när det inte hjälpte så tog han det hårdare än vad jag gjorde. Man såg på honom hur jobbigt det var. Att inte ens hans bästa var bra nog.