I wonder what I have been waiting for
Jag tror att jag hade orealistiska förväntningar om vad gymnasiet och tonåren skulle vara. När jag tänker efter vet jag inte vad för sensationellt som jag hade förväntat mig, allt jag vet är att jag är besviken. Gymnasiet känns bara som en oändligt lång transportsträcka, och jag undrar vad människor syftar på när dom säger att gymnasieåren var dom bästa åren i deras liv. Samtidigt vet jag att det är omöjligt att vara objektiv medan man är mitt uppe i det. Jag säger inte att gymnasiet har varit uselt, men jag önskar att mina förväntningar varit annorlunda. Då hade jag kanske uppskattat allt lite mer.
Traces we leave behind
"Ingenting händer nånsin här, allt bara pågår. Och när allt bara pågår så måste en del av det som pågår höjas upp till konst eller sanning eller mode eller vad det nu är som folk startar tidningar och bloggar om den här veckan. Ingenting händer nånsin här, men det är här jag är och för att få en plats i solen ska jag åstadkomma nånting stort, jag ska tycka nånting stort, jag ska klä mig i nånting stort, jag ska låta skägget växa stort, jag ska betyda nånting stort innan någon annan har betytt det på just det sättet, jag vet bara inte vad."
Martin Luuks ord som jag råkade stöta på en tisdageftermiddag i ett soligt Stockholm.
Thousands of moments later
Jag kollar igenom arkivet och kommer fram till april förra året. För varje mening jag läser hugger det till lite i hjärtat och allt som jag har försökt glömma kommer tillbaka. Jag minns den mörka trappuppgången där jag satt och hoppades att han skulle släppa in mig. Jag minns att klockan som var uppsatt bakom honom hade en sekundvisare som tickade högt och för varje minut som passerade blev hans blick lite tommare. Jag minns att jag satt på mina händer för att han inte skulle se att dom skakade och jag minns att The Shins spelades i högtalarna. Jag minns orden som förändrade allt.
The answer is blowin' in the wind
Jag trycker på play och när jag hör musiken är det som att resa tillbaka i tiden. Plötsligt är jag tretton år gammal igen och sitter på golvet i mitt rum med tusentals frågor snurrande i huvudet.
Varför gav dom mig aldrig en chans?
Varför fanns dom aldrig där när jag behövde dom?
Vad krävs för att jag ska vara bra nog?
Så många frågor som än idag är obesvarade, som kommer fortsätta vara obesvarade imorgon och dagen efter det. Jag hör gitarren och inser att hur mycket jag än försöker så kommer jag aldrig kunna släppa taget om mitt trettonåriga jag. Kanske är det lika bra. Då var jag förbannad på allt och alla, önskade alla all världens olycka för att ingen förtjänade bättre. Den jag var då är ingen jag vill bli igen och min enda chans att undvika det kanske är att hålla kvar vid henne, som en påminnelse och en förmaning.
Someday somehow
Varje dag försökte hon ta upp så lite plats som möjligt. Varje gång hon rörde sig så var det med minimala röresler och hon pratade aldrig. Hon andades knappt av rädsla för att ta luft som kanske tillhörde någon annan.
Nu har åren passerat och hon ser likadan ut, men det är en helt annan människa.
Idag stod hon och pratade inför hundratals människor om sina åsikter och idéer. Rakryggad och självsäker utan rädsla för att synas och höras.
Om det är någon jag beundrar så är det hon.
All of them and no one at all
Dom mer eller mindre släpade iväg mig till psykologen med motiveringen att jag inte kan fortsätta såhär. Om jag inte kunde prata med dom eller någon annan i min närhet så var det här den enda lösningen, enda chansen att försöka få mig att fungera normalt igen.
Jag vet att dom bara vill mig väl, men jag sa inget av betydelse under sessionen. Helst ville jag gå i samma sekund som jag klev in på mottagningen, men dom hade förklarat ett flertal gånger att dom tänkte vänta på mig utanför, så att smita därifrån var hopplöst.
Det var första och sista gången jag satte min fot där, det finns inte en chans att jag går tillbaka. Jag kan inte öppna mig och berätta personliga saker för människor som står mig nära, och personligen så tycker jag inte att det är lättare att prata med en främling.
Det fanns en person jag kunde prata med, men nu är han borta. Kan jag inte prata med honom vill jag inte prata med någon alls.
