Furtive

Hon frågade mig hur jag hade upplevt dom senaste åren.

Den senaste veckan har spenderats i Göteborg.
Det var inte planerat att jag skulle åka dit, det bara blev så.
Jag flydde från allt jag inte orkade med, jag var inte tillräckligt stark för att stanna.
Trots att Göteborg var helt fantastiskt är det dags för mig att ta tag i saker och ting. Jag måste. Innan allt blir ännu värre.

Vad hände med respekten för andra människor?!
Respekten och acceptansen för att alla inte är som hon och för att ingen gillar hennes jävla påhitt.
Hur kan man vara så hänsynslös och fortfarande se oss i ögonen varje dag?

Det finns så mycket som jag skulle behöva prata om. Med honom, med henne, med vem som helst.
Men det går inte.
För det första är jag för feg och för det andra finns det inga ord som passar. Allt låter bara fel, och då finns det ingen anledning att säga något alls.

Jag har vandrat omkring på gator hela eftermiddagen och kvällen.
Sett människor komma hem från jobbet, stressa med matkasse i ena handen och barn i den andra.
Sett en kille som fotograferade portuppgångar och en tjej som cyklade in i en lyktstolpe när hon väjde för en joggare.
Inget speciellt, men sjukt härligt ändå.

Sömnsvårigheter och saknad gör att måndagen kommer bli ett helvete.
Det har gått över en månad och jag har inte ens sett honom. Inte på stan och inte i kvarteren runt hans lägenhet. Inte någonstans... Vi brukade träffa varandra dagligen och det är så oerhört tomt utan honom.
Alla säger att världen är liten, men det är den inte. För om den hade varit det så hade jag träffat på honom någonstans - men det har jag inte.
Ett sms, mejl eller telefonsamtal, ett livstecken från hans sida är allt jag vill ha. Jag tycker inte att det är för mycket begärt.

Man raderar smsen och telefonnumret. Det är så klassiskt och symboliskt. Smsen raderas ur telefonen och han raderas från mina tankar. Men det fungerar ju inte riktigt så...

Hon sa åt mig att jag skulle hitta något som jag brann för, något som gjorde det lätt att gå upp på morgonen.
Jag har fortfarande inte hittat det, men det är otroligt att hon har gjort det.
Att se henne jobba och kämpa för något hon verkligen tror på fyller mig med beundran. Jag har aldrig sett någon satsa så mycket som hon och hon är fylld med så mycket passion till det hon gör att jag skulle vara nöjd om jag hade hälften av den. Om det är någon som förtjänar att få det man önskar sig så är det hon.

Det spelar ingen roll åt vilket håll jag vänder mig, överallt ser jag sönderstressade människor som gör allt för att hinna med saker dom inte vill göra och som skriker på personerna runt omkring för att få avreagera sig.
Någon har en arbetsuppgift som måste vara klar innan veckan är slut, men som man inte har kunnat färdigställa för att man har varit sjuk. En annan har panik över ett prov som kommer att avgöra slutbetyget och en tredje letar efter den ultimata födelsedagspresenten - är inte födelsedagspresenten perfekt vill han inte ge henne något alls.
Mitt i allas stress står jag och kunde inte bry mig mindre om allt som jag egentligen borde stressa upp mig för. Total likgiltighet.
Jag har spenderat så mycket tid åt att få allt att gå ihop, men nu har jag insett att det inte går att fixa. Inte ens om jag bara sover tre timmar per dygn får jag tiden att räcka till, så jag orkar faktiskt inte ens försöka längre.

Dom undrar varför jag inte dricker. Förut svarade jag att det huvudsakligen berodde på att jag tog för seriöst på mitt idrottande. Sen blev jag skadad och då var min ursäkt att jag inte tänkte förstöra kroppen med alkohol. Det är visserligen sant, men det är inte den största orsaken.
Dom tror att jag inte dricker för att jag är feg och rädd för att förlora kontrollen, som dom uttryckte det på festen när dom trodde att jag inte hörde.
Och det är precis vad det handlar om, men inte på det sättet som dom tror. Dom tror att jag är rädd för att bjuda på mig själv, men det är inte orsaken till att jag inte dricker.
Den största anledningen till att jag inte dricker är att jag har sett och upplevt riktigt jävliga grejer - sånt som inte skulle ha hänt om alkohol inte hade varit med i bilden. Men det kan jag inte svara när dom frågar, för det skulle inte räcka som svar åt dom. Dom skulle vilja få reda på specifika händelser, och det finns inte en chans att jag skulle berätta någonting för dom om det. Inte någon annan heller för den delen.
Jag vet att alla hanterar alkohol på olika sätt, och det är inte alls säkert att jag skulle bli som dom. Men jag skulle inte klara av att orsaka så stor skada som dom har gjort, så jag tänker undvika att göra det i den mån det går.

En kille på cykel som inte hör när man ropar efter honom för att musiken är så hög och en tjej som står kvar och ser honom försvinna mot city i majnatten -
det är mitt starkaste och mest tragiska minne från den här helgen.

Han viskar något i hennes öra när han tror att ingen ser. Ord som bara är deras.
Hennes ögon lyser av kärlek och hon ställer sig på tå och ger honom en puss på näsan.

Han sitter på bänken i vårsolen när en tjej kommer fram och ger honom en lapp.
Hon säger åt honom att han måste räkna till trettio innan han öppnar den.
Hon försvinner fort därifrån och han sitter kvar med lappen i handen.
Han väntar och vecklar sen upp pappersbiten.
Ansiktet spricker upp i ett leende och han ringer någon och säger att han precis har varit med om något av det finaste någonsin.

Hon plockar sammanbitet sönder sin kanelbulle och tittar ut genom caféfönstret.
Några bord bort sitter två killar och den ena tittar på henne så diskret han kan.
Han säger till sin kompis att tjejen vid fönstret är den vackraste han någonsin sett och att han önskar att han vågade gå fram och säga det till henne.
En kvart senare går hon utan att killen har sagt något till henne.
Kompisen undrar varför han inte sa någonting - för båda vet att han kommer ångra sig.
Då reser sig killen upp och springer ut genom dörren.
Några minuter senare kommer han tillbaka och säger glatt att hon var ännu vackrare när hon log.

Jag borde öppna ögonen lite oftare...

Han kom hem idag efter att ha varit borta i nästan två år. Han har varit på så otroligt många platser att jag inte ens kommer ihåg hälften av dom och han har antagligen sett och upplevt mer än jag någonsin kommer att göra.
När han kom gående med väskan såg man att det var något som var annorlunda. Han rörde sig på ett annat sätt än förut och hela han utstrålande någon sorts säkerhet som inte fanns där innan han åkte.
Trots att han rörde sig annorlunda så är det samma härliga människa som har kommit tillbaka, och det känns otroligt bra, för jag har saknat honom så obeskrivligt mycket.  

Jag vet fortfarande inte vad jag ska göra när hon ringer i panik och gråter och skriker i luren.
Det finns inget jag kan säga för att få det att göra mindre ont och det finns inget jag kan göra för att hjälpa henne.
Det är trettio mil mellan oss, och för varje samtal känns det som att avståndet ökar ännu mer...

Många i min närhet har det jobbigt just nu och jag fattar inte hur det kunde bli så här. Det känns som att allas personliga helveten släpps lösa samtidigt och det finns inget någon av oss kan göra åt saken.

Jag behövde prata med honom, men mobilen var fortfarande avstängd, så jag gick till hans lägenhet och knackade på. Hela kroppen skrek åt mig att inte vara så desperat, men jag kunde inte lyssna.

Det är tusen tankar som flyger omkring i huvudet och jag är inte ens i närheten av att få dom under kontroll.

Hur fan kunde jag tro att det skulle bli bättre..?