Furtive

Hon sitter och tittar ut genom fönstret och väntar på samtalet som aldrig kommer.
Han brukade alltid höra av sig klockan elva varje förmiddag, men nu var det länge sen han ringde.
Människor har försökt få henne att förstå att han inte kommer att ringa, men deras försök är förgäves. Hon säger att dom ljuger och sitter envist och väntar.
Hon tittar på bilder från sommaren då hon var sexton och träffade killen som skulle vara hennes så länge han levde. Hon rotar fram brev som han har skrivit och studerar hans kärlek i ord. Några brev har försvunnit under årens lopp, men dom som betyder mest har hon kvar.
Det är hemskt att se henne sitta där och veta att samtalet hon väntar på aldrig kommer. Samtidigt kan jag inte låta bli att bli förundrad. Dels över att hon bara har älskat honom under hela sitt liv och dels för att hon älskar honom så mycket att hon vägrar inse att verkligheten har förändrats.

Jag lyssnar igenom låtarna gång på gång och försöker verkligen att uppfatta vad det är som är så bra. Jag anstränger mig till min maxkapacitet och lyssnar med både hjärnan och hjärtat, men jag hör inte det som alla andra hör. Texterna känns falska och musiken känns fel.
Hur mycket jag än försöker så fattar jag inte vad det är som gör just det här bandet så bra. Jag försöker relatera till det jag hör, men det går bara inte.
Vanligtvis har jag inget behov av att gilla samma musik som någon annan, men det är något speciellt med det här bandet. Den allmänna uppfattningen är att det är ett band som man ska gilla,  för "det är så mycket kult" och "dom är en stor anledning till att musiken idag ser ut som den gör".
Trots det så är det inget band jag kommer att falla för. Det spelar ingen roll hur mycket jag upplever i mitt liv eller hur många gånger jag lyssnar på låtarna. Tyvärr.

Jag avskyr när jag är med om något och samtidigt känner att jag inte förtjänar upplevelsen, för det gör automatiskt att jag inte njuter av det som händer fullt ut.
Det gör också att jag väljer att inte berätta om det för någon, för jag vill inte få det bekräftat att jag inte förtjänar det.

Jag har letat fram mina skokartonger med gamla bilder och sitter och kollar igenom dom. Det är bilder tagna för över ett årtionde sen.
Av någon anledning har jag valt min spellista med sorgliga låtar, vilket gör att bilder som är fyllda med glädje istället får något vemodigt över sig. Jag studerar bilderna och tänker tillbaka och inser hur mycket jag saknar allt som bilderna representerar.
Samtidigt så gör jag allt för att gnugga sömnen ur ögonen, för det är den här tiden på dygnet som jag trivs som bäst. När vattenledningarna har tystnat och det svaga ljudet från grannens teve på andra sidan väggen har dött ut. När lamporna i huset på andra sidan gatan har slocknat och jag vet att jag borde gå och lägga mig. Då trivs jag. Trots att sovrumsgolvet översvämmas av bilder som får mig i en helt annan sinnesstämning än planerat.

Dom kom gående utanför caféet. En gemensam sjumannatrupp med möjlighet att förstöra allt i sin väg.
Jag vände snabbt bort huvudet och hoppades att dom inte hade sett mig, men det var för sent. Dom kollade på mig med blickar fyllda av förakt och jag ville knäppa med fingrarna och försvinna. Jag ville sjunka genom asfalten. Jag ville vara var som helst förutom precis där jag var.
Men sen såg jag henne. Hon gick sist och hennes uttryck var annorlunda jämfört med dom andras. Hon log och höjde försiktigt handen i en hälsning. Jag var chockad, men log ändå tillbaka.
Sen såg jag dom fortsätta nedför gatan. Fortfarande med alla möjligheter att förstöra, men i mina ögon kraftigt försvagade.

Hon flyttade i april. Samlade ihop sitt liv, packade ner det i väskor och kartonger och tog med sig allt till andra sidan Atlanten. Hon sa att hon ville göra det som alla pratar om att göra men aldrig gör.
Hon gjorde det som jag alltid har velat göra.

Jag pratade med henne fyra veckor efter att hon hade kommit fram, frågade hur hon hade det.
Hon sa att hon aldrig hade upplevt så mycket i hela sitt liv och att hon aldrig tänkte flytta tillbaka. Och jag satt i mitt rum, tusentals mil ifrån henne, och kände att en liten del av mig dog när hon sa det.
För jag visste att hon menade det hon sa. Hon skulle aldrig komma tillbaka.
Vi kommer aldrig mer bo i samma stad, för hon kommer inte tillbaka och jag kommer aldrig samla ihop tillräckligt med mod för att flytta. Men jag skulle göra nästan vad som helst för att få det där modet och faktiskt våga.

Jag har alltid avskytt begreppet "pinsam tystnad", men det var precis vad det var. Och jag fattar verkligen inte hur det kunde bli så, för det har inte inträffat mellan oss tidigare. Aldrig.
Vi satt och tittade på varandra, men sa i princip ingenting. Det var som om det aldrig hade funnits några ord. Och om det nu hade funnits några ord så var det ingen som hade lärt oss vilka dom var.
Efter ett tag kunde vi inte ens titta på varandra, för det blir så konstigt att ha ögonkontakt om man inte pratar. Undantaget skulle väl vara om man kör arga leken, men det gjorde vi inte. Inte vad jag vet i alla fall.
Efter fyrtiofem minuter var jag tvungen att gå, tyvärr var det inte en hundradel för tidigt...

Tjejen som försöker vara överallt samtidigt och som gör allt för alla, men som glömmer bort sig själv.
Killen som står vid övergångsstället i ösregnet och diskret stampar takten till musiken i hörlurarna.
Killen som aldrig kommer sluta tro på evig kärlek, trots att han hört mig fördöma den i fem års tid.

Jag har inte sett dom sen början på juni, och jag saknar dom något oerhört.

Jag kommer ihåg våren förra året när vi satt och diskuterade om det räknas att säga "I love you", eller om man måste säga "jag älskar dig" för att det ska vara på riktigt.
Jag var en av dom som tyckte att man borde säga det på svenska, och det tyckte jag fram till i eftermiddags.
Han är visserligen från USA, så det var kanske inte så konstigt att han sa det på engelska, men det var så rätt och hundra procent på riktigt.
Dom tre orden blir faktiskt lite bättre på engelska.

Sov bort halva dagen, borde ha varit produktiv den andra halvan.
Struntade i det då jag inte kunde komma på tillräckligt många anledningar.
Min plan var att jag skulle jobba halva dagen imorgon också, men eftersom jag inte gjorde något idag steg morgondagens kvot.
Måste alltså jobba hela söndagen.
Söndagen började för 30 minuter sen. Det är bara att börja...

Vet ni att jag har klottrat låttexter på varje toalett som jag har varit på under det senaste året? Och ja, jag menar alla.
Vet ni att jag minst en natt varje månad åker tunnelbana till slutstationen och tillbaka bara för att jag tänker så bra då?
Vet ni att jag inte kan dela med mig av mina spotify-spellistor för att jag tycker att det är för personligt?
Vet ni att jag varje natt dom senaste fem månaderna har varit vaken när DN trillat ner i brevinkastet för att det är helt omöjligt att somna?

Han tar sin lillasyster i handen för att se till att hon kommer över vägen i säkerhet.
Hon försöker rycka sig loss, vill visa att hon är stor och kan klara sig själv.
Men han vägrar släppa taget. Han har lovat sig själv att ingen ska få skada henne.
Aldrig någonsin.

I början av sommaren var vår relation till varandra i princip obefintlig och jag tror att båda var obekväma av att vara i närheten av den andre. Det konstiga var att trots att det inte kändes helt naturligt så var det egentligen hur självklart som helst.
Nu i början på hösten har allt det som kändes genant och jobbigt i somras försvunnit spårlöst och kvar finns något som får mig att må så otroligt bra. Nu är det inga konstigheter när det blir personligt - och det var mer än otänkbart för tre månader sen. Det känns verkligen som att han bryr sig nu, till skillnad från tidigare då han nog snarare såg allt som hade med mig att göra som något han var tvingad till.
Det värsta är att vi har ett bäst före-datum, och jag vet inte när det är. Allt jag vet är att den dagen kommer bli otroligt jobbig. Jag avskyr att behöva säga hej då.

Man vet att det svenska språket är otillräckligt när man måste blanda in engelska, spanska och xylofon...

Acceptans
Beslutsångest
Cynism
Drama
Elegans
Frågor
Glömska
Hjärta
Intensitet
Jordnära
Kyssar
Längtan
Mentalitet
Någon
Otillräcklig
Puls
Quieto
Röster
Sanning
Tillit
Undantag
Val
Wanted
Xylofon
Yrsel
Zealous
Ångest
Ängslan
Ögonblick

Det finns ingen som har orsakat mig så mycket fysisk smärta som hon, men jag kan ändå inte låta bli att le varje gång jag ser henne.

Jag skulle vilja skriva om härliga saker. Sånt jag ser som får mig att le utan att jag tänker på det och saker jag hör som är så otroligt klockrent men som många ändå inte fattar. Men det var ett tag sen jag hörde eller såg något som kändes värt att komma ihåg och skriva ner..

Jag blåste ut ljusen och önskade mig något. Önskade samma sak som jag gjort dom senaste åren och som jag antagligen alltid kommer att önska. Ingen frågade vad jag önskade mig, för alla visste redan. Dom önskar precis samma sak som jag - att han ska komma tilllbaka. Öppna dörren och kliva in i lägenheten med ett leende och säga att allt är förlåtet och överspelat för länge sen. Men det kommer aldrig att hända. En del av mig säger att det är lika bra att allt är som det är, men en annan del av mig kan inte låta bli att hoppas och önska varje gång jag blåser ut ljusen.

Dom var den starkaste enheten i hela staden den kvällen och inget skulle hindra dom från att lyckas med det dom kämpat för i flera år. Blod, svett och tårar hade blivit en självklarhet under förberedelserna och nu skulle dom visa alla varför dom var där. Dom skulle äntligen få utdelning för allt slit.
När en dröm går i uppfyllelse och ett livsmål förverkligas finns det ingenting i hela världen som kan få en på dåligt humör. Och därför har dom gått omkring med världens största leenden i tre dagar.

Jag har suttit i en stuga mitt ute i skogen och lyssnat på musik jag inte hört på flera år, sett filmer jag alltid har velat se och läst två böcker som han sa att jag absolut måste ha läst innan jag dör. Några gånger stod jag på ett berg och skrek, men mest var jag lugnet själv.

Jag kom hem igårkväll och när jag åkte över bron och såg alla ljus från staden kändes allt ganska bra. Sen kom jag fram till slutdestinationen och verkligheten gjorde sig påmind igen. Det konstiga var att det för första gången på väldigt länge kändes okej.

Dom sa att jag inte skulle vilja veta om jag visste vad det handlade om, men varför skulle jag fråga om jag inte ville veta?

Dom tror att dom gör mig en tjänst genom att inte berätta något, men jag har skaffat mig tillräckligt mycket livserfarenhet för att veta att världen inte är en underbar plats och att människor gör idiotiska saker. Problemet är att när dom ser mig ser dom den lilla tjejen som jag har varit, men deras bild överensstämmer inte med verkligheten. Jag förtjänar att veta, och om dom inte tänker berätta det för mig får jag väl ta reda på det någon annanstans. Jag vet att dom har goda intentioner, men föräldrar vet inte alltid vad som är bäst för sina barn..