Furtive

Mentalt har jag varit ett vrak dom senaste månaderna och jag har gjort mitt bästa för att ingen ska märka något. Jag har fyrat av leende efter leende mot människor som frågat hur jag mår samtidigt som jag svarat att allt är bra. Jag har sagt det så ofta att jag har lyckats med det klassiska att övertyga sig själv.

Vändningen kom den här veckan. Jag satte mig på ett plan och flög till New York för att för första gången på länge träffa en av världens finaste. Han visade mig runt på platser som han kallar för sina och presenterade mig för vänner han träffat under månaderna han bott där. Jag fick äntligen se allt jag hört honom prata om och jag fick se att han faktiskt mår bra. När han sa att allt var okej så såg man att han faktiskt menade det.

På nätterna satt vi i hans lilla kök och pratade och han fick mig att skratta så mycket att jag hade träningsvärk i magen dagen efter. Det var länge sen jag mådde så bra som då och när vi satt i taxin påväg mot flygplatsen kröp ångesten fram. Jag ville inte åka. Jag ville stanna och fortsätta vara lycklig. På flygplatsen kramade vi om varandra i flera minuter och jag fick tvinga mig själv att släppa taget om honom och veckan som gått.

Utanför terminalen på Arlanda blev jag upphämtad av en kompis som frågade om det var skönt att komma hem. Jag log och svarade ja, samtidigt insåg jag att jag kan lura alla andra, men att jag inte längre kan lura mig själv.

Hon sa att hon beundrade mig för att jag verkade vara så säker på mig själv och vem jag är. Hon sa att jag på ett bra sätt var annorlunda mot alla andra hon umgås med. Att jag var lite bättre.

"Jag vet att du tycker att alla hjärtans dag är ett kommersiellt jävla påhitt, men du får den här rosen ändå. Bara för att jag tycker så vansinnigt mycket om dig."

Mobilen ringer och displayen visar hennes namn. Jag svarar och möts av en nästan ljudlös gråt.

Det är så lätt att ge råd och försöka komma med kloka ord när man har tagit sig igenom det, när man står där på andra sidan och är lite starkare och lite mer erfaren. Men när man är mitt uppe i det, då låter alla försäkrande ord så oerhört falska...

I drygt en vecka har jag i princip varit totalt isolerad. Det var ett medvetet val då behovet att vara ensam blev så ofantligt stort att promenader och kvällar i ensamhet inte var tillräckligt. Jag fick nästan panik av att behöva träffa människor på dagarna, så jag har undvikit det i den mån det gått.

Nyårsafton för två år sedan stod jag på en snöig gata i Gamla Stan med min bästa vän vid tolvslaget. Året hade varit otroligt omtumlande för oss båda och vi hade insett hur mycket vi faktiskt behövde varandra. Det var läskigt att känna sig så beroende av någon, samtidigt som det kändes självklart att han skulle spela en så stor och viktig roll i mitt liv.

I somras sov jag i samma säng som en av världens finaste.
Vi låg inte med varandra, vi kysstes inte ens, vi bara sov. Det är bland det mysigaste jag vet och trots att jag var obeskrivligt trött efter att ha varit uppe i nästan tjugofyra timmar så gjorde jag mitt bästa för att hålla mig vaken. Jag ville inte somna, för något som jag insett under årens lopp är att när du sen vaknar är allt annorlunda. Så jag kämpade mot sömnen i hopp om att få några minuter till med allt som var just då. Lyckan över att få vara med honom, insikten att sommaren bara precis börjat och musiken som hördes från grannön.
Han strök undan luggen från mina ögon och sa åt mig att sova. Jag sa att jag inte ville, men han lovade att inget skulle vara annorlunda när jag vaknade.
Det var såklart inte sant - det var annorlunda. Men allt var fortfarande bra, och sommaren hade fortfarande bara precis börjat.

Jag vill ställa mig och skrika. Jävligt högt och jävligt länge.
Visa människor att jag känner saker hela tiden - trots att jag inte visar det. Jag vill att dom ska se hur dåligt jag mår och jag vill att dom ska se att det dom gör och säger inte passerar obemärkt, utan fastnar i hjärnan och hjärtat och etsar sig fast. Att det tynger ner och gör hela tillvaron plågsam.
Men jag är inte någon som skriker. Jag behåller allt för mig själv och går konstant omkring med skriket inom mig. Ett skrik som vill ta sig ut, men som jag aldrig någonsin kommer att släppa fram.

Det är jobbigt när man saknar någon så mycket att det gör ont och vet att det är ens eget fel. Jag har inte prata med honom sen den där kvällen i april och jag är för feg för att höra av mig. Rädslan för att bli avvisad är stor och min saknad är inte tillräckligt stark för att övervinna den. Inte än i alla fall.

Snö, hur mycket levande ljus som helst och kanske världens finaste par.

Jag berättade och hon tackade mig för det,

Det påminner om en av dom där frågorna man fick i skolan när man var yngre och sen hade fyra svarsalternativ, och sen skulle man ställa sig på ett visst ställe beroende på vad man tyckte.
En av frågorna kunde vara "vad skulle du göra om du såg en kompis snatta?"
Jag var alltid så osäker, vilket gjorde att jag nog aldrig tog mig tid att reflektera över vad jag egentligen tyckte. Istället följde jag efter majoriteten - det var mycket lättare så. Då var chansen mindre att någon skulle hacka på mig för att jag hade valt "fel".
Nu står jag inför den typen av fråga igen, skillnaden är att nu har jag ingen annan än mig själv att rätta mig efter. Dessutom är vidden av det större än en snodd påse godis. Ska jag berätta för henne vad jag såg honom göra eller ska jag låtsas som ingenting? Det skulle vara så mycket lättare om någon bara kunde säga vad jag borde göra, för det knäcker mig att behöva komma på vad som är rätt.

Noll inspirationen och ännu mindre motivation.
Jag försöker få mig själv att ta tag i allt som borde göras, men det går verkligen inte.
Ett uppvaknande är mer än välbehövligt just nu.

Jag var gäst i min egen lägenhet. Det spelade ingen roll hur många gånger jag städade, lagade mat, sov, hade kompisar över eller bara satt för mig själv och inte gjorde något speciellt. Hur många månader som än passerade försvann inte känslan av att det inte var mitt hem. Spåren från en tid innan jag bodde där var så tydliga, och då spelade det ingen roll att jag fick höra att jag hörde hemma där precis lika mycket som någon annan.

Det är inte många gånger i mitt liv som jag har känt att världen kanske kommer att gå under om jag inte får som jag vill, men när det gällde det var jag helt övertygad om att jag inte skulle klara mig om inte allt gick som planerat.
Jag hade prata med människor, läst på, varit och tittat och hade blivit helt säker på vad det var jag ville.
Ingenting hade varit mer självklart.

Väntan på beskedet var det värsta.
Det gick inte en dag utan att jag tänkte på det, men jag ville inte prata om det med någon. Jag ville verka oberörd, dessutom trodde jag att allt skulle gå åt helvete om jag började prata om det.
Månaderna gick och en dag kom brevet.
Det tog tre timmar innan jag vågade öppna det, trots att det enda jag ville göra var att slita upp kuvertet. Jag vågade helt enkelt inte. När jag äntligen hade samlat tillräckligt med mod och övertygat mig själv att det inte var någon idé att gråta ifall det inte gick så öppnade jag det. Det tog två dagar innan jag berättade för någon. Ingen frågade och jag sa inget, för jag ville vara ensam och hinna ta in det.
Jag gick omkring i två sommardagar med världens största leende på läpparna och känslan att jag faktiskt hade lyckats. Att allt slit hade lönat sig.
Jag saknar den känslan.

Jag bär omkring på en pusselbit. Pusselbiten är blodröd och har legat i min plånbok i flera år. Jag fick den av en kille som jag tycker så väldigt mycket om, och den kom i ett paket tillsammans med en lapp där det stod "Du är den viktigaste människan jag har i mitt liv och det finns ingen jag litar på så mycket som jag litar på dig. Du är alltid lika stabil och säker och jag är förundrad över hur du alltid lyckas hitta de rätta orden. Jag älskar dig."

Fina ord från någon jag aldrig har träffat gör en kväll som redan var bra ännu bättre.

Jag har en kompis som är författare. Han kan uttrycka sig så att man blir kär i ord och meningar och på min klottervägg har han skrivit otroligt fina saker som gör att jag aldrig vill flytta.
Han är en av dom jag känner som har påverkat mig mest - på alla sätt och vis - och jag undrar verkligen vem jag skulle vara om jag aldrig hade lärt känna honom.
Om tre dagar flyttar han till London på obestämd tid och hur glad jag än är för hans skull så kan jag inte låta bli att vara självisk och önska att han ska stanna.

Jag tjuvlyssnar på människorna på bussen och hör hur dom klagar på vädret, kylan och mörkret. Själv kan jag inte låta bli att le lite för mig själv, för jag hör olika människor säga exakt dom här sakerna hela tiden, och jag håller inte med. Jag tycker om att behöva dra på mig mysigaste mössan och skönaste halsduken innan jag går ut. Och jag gillar att det är mörkt när jag går hemifrån och mörkt när jag kommer hem.