Won't you stay?
Hänger med mina finaste och försöker ta in allt, komma ihåg allt. Om några månader kommer dom flesta ha försvunnit bort till andra städer och länder, bort från allt som varit deras vardag i hur många år som helst. Jag kommer fortfarande vara kvar, men för första gången på väldigt länge känns det okej. Nästan bra till och med.
Looking back
Kyrkogården under allhelgonahelgen är förmodligen något av det vackraste som finns.
Alla ljus i mörkret representerar någon som saknas, någon som har betytt något för någon.
Och när man ser alla tusentals ljus så går det inte att undvika att bli berörd.
Alla saknar vi någon.
Jag skrev det här i november 2009. Den här bloggen var ny och han var den enda i min närhet som kände till dess existens.
Alla saknar vi någon, och ikväll saknar jag honom. Saknaden finns alltid där, men idag blev den extra påtaglig. Vi brukade alltid gå och tända ljus på kyrkogården tillsammans, och idag tände jag ett ljus för honom.
Here's your ticket to somewhere amazing
Finast just nu är att gå på mörka villagator mitt i natten och skrika ut låttexter och skratta så att det gör ont i magen. Och att ligga i en smal säng med hans armar runt mig och ändå känna att han är lite för långt bort. Det är fantastiskt att få sms av henne där hon skriver att hon mår bättre och att hon inser att hon klarar sig utan idioter som sviker och sårar. Fint är det med vänner som ger sina hjärtan till varandra och får en relation alla trodde skulle misslyckas att funka. Och att se honom gå från ingenting till allting är obeskrivligt härligt, ingen förtjänar det mer.
Rädd för att när som helst vakna.
Rädd för att när som helst vakna.
A place to call home
Dom gjorde verkligen sitt bästa och ansträngde sig till det yttersta, men man kan inte tvinga ihop två familjer där alla har minnen av ett tidigare liv och förvänta sig att det ska fungera. Det går för vissa, men inte för alla. Inte för oss.
Istället för att bli en enad familj var vi två familjer som var tvingade att bo tillsammans. Vi blev som gäster i vårt egna hus och det enda vi hade gemensamt var adressen och önskan att få flytta därifrån.
I see signs now all the time
När saknaden blir lite för stor och man får en kram av världens finaste. En av dom där kramarna som är oändligt långa och som säger mer än alla världens ord. En av dom där kramarna man så sällan får men som är den bästa sortens.
Doing something else
När motivationen inte längre existerar så spelar det ingen roll hur många som tjatar. Jag vet att jag borde försöka, men det finns så mycket annat som jag hellre gör. Som att ligga i ett mörkt rum och lyssna på musik med honom i timmar eller hänga på balkonger med fina vänner trots att det egentligen börjar bli lite för kallt för det. Sitta och bektrakta okända människor och fundera över vilka dom är trots att jag aldrig kommer att få reda på det.
Jag vet att jag borde försöka, men jag orkar inte.
Every day
Lyckan och lättnaden när jag vaknar på morgonen och inser att han fortfarande ligger bredvid.
It's been so long
Jag har haft tio år på mig att förstå. Tio år då jag sett bilder på människor som springer omkring på New Yorks gator med damm och rök virvlande runtomkring sig. Tusentals papper som flyger omkring i luften. Brandmän som springer in i byggnaderna medan alla andra springer ut. Människor som står och vinkar i fönstren och människor som hoppar från dom. Byggnader som raseras.
Tio år har jag haft på mig att förstå, och trots det kan jag ibland fortfarande tänka att allt bara var en väldigt påkostad filminspelning. Det är ofta min första tanke när något hemskt händer, att det bara är fiktion. Men innerst inne vet jag ju att det inte är så.
Tio år har jag haft på mig att förstå, och precis som med så mycket annat kommer jag aldrig att fatta.
Late at night
Jag får sms från kompisar som undrar om jag ska med ut. Svarar att jag inte kan, att jag har andra planer. Vilket är sant, jag har andra planer. Planen är att inte göra någonting.
Det många i min umgängeskrets inte fattar är att hur mycket jag än gillar utelivet så gillar jag att inte göra någonting speciellt extremt mycket mer. Att sitta hemma en fredagkväll är verkligen något av det bästa jag vet. Jag måste inte ens nödvändigtvis vara med någon, trots att det är otroligt härligt att ha en hel kväll och natt då man bara sitter och pratar, äter, lyssnar på musik, ser film eller gör vad som helst med någon man tycker om. Och om det nu skulle vara så att ingen jag känner är intresserad av det så är ensamheten inte ett problem. Jag gillar att vara ensam och mitt behov att vara ensam är kanske större än många andras - något människor som konstant måste omge sig med folk inte riktigt kan begripa. Men det gör ingenting, dom måste inte förstå.
Nu är natten min, och bara min.
I want to hear what you have got to say
Har försökt njuta av det lilla som är kvar av min sommar, vilket i stort sett inneburit att sitta på ett café i en främmande stad dagarna i ända till batteriet i iPoden tagit slut. Klottrat pappersark fulla med meningslösheter, läst, småpratat när någon inlett en konversation. Mest har jag suttit och kollat på människor. Fascinerats och beundrat.
Satt och log i flera minuter när en kille som jobbade på caféet fick reda på att han kommit in på den gymnasieskola han sökt och skuttade omkring som en lycklig galning.
Bevittnade ett par som gjorde slut och efter att tjejen lämnat caféet satt killen kvar med tårar i ögonen, ringde någon och sa att han aldrig trott på människor som sa att det gör fysiskt ont i hjärtat när man är ledsen, men att han nu förstod.
Drog upp volymen i mina hörlurar på max när jag inte längre orkade lyssna på tjejer i yngre tonåren som satt och försökte bräcka varandras fyllehistorier.
Slog vad med mig själv om hur länge killen som stod utanför och spelade gitarr i ösregn skulle stå ut. Efter en timme och femtiosju minuter gick han, och då hade ingen stannat för att lyssna.
Satt och log i flera minuter när en kille som jobbade på caféet fick reda på att han kommit in på den gymnasieskola han sökt och skuttade omkring som en lycklig galning.
Funderade över hur många timmars sömn pappan som gäspande satt och matade sin dotter med chokladtårta hade fått.
Bevittnade ett par som gjorde slut och efter att tjejen lämnat caféet satt killen kvar med tårar i ögonen, ringde någon och sa att han aldrig trott på människor som sa att det gör fysiskt ont i hjärtat när man är ledsen, men att han nu förstod.
Drog upp volymen i mina hörlurar på max när jag inte längre orkade lyssna på tjejer i yngre tonåren som satt och försökte bräcka varandras fyllehistorier.
Slog vad med mig själv om hur länge killen som stod utanför och spelade gitarr i ösregn skulle stå ut. Efter en timme och femtiosju minuter gick han, och då hade ingen stannat för att lyssna.
.
Jag sitter i kyrkbänken och pillar på fållen på den svarta klänningen. Det här är första gången på flera år som jag har klänning, jag har undvikit plagget för att jag helt enkelt inte känner mig bekväm i det. Senaste gången jag hade en klänning på mig var samma kväll som jag träffade honom för första gången. Jag hade varit på en femtioårsmiddag och skulle möta upp några kompisar på en hemmafest.
Han var tre år äldre och kände en av mina kompisar. Vi blev presenterade för varandra och mina kompisar, jag och han hatade musiken som spelades på festen, så vi gick ut och satte oss i trädgården istället. Musiken hördes fortfarande, men den var dämpad och det var betydligt lättare att sitta och prata med varandra ute i det daggvåta gräset än i en soffa som vibrerade av basen från högtalaren som stod bredvid.
Jag kommer inte ihåg vad vi pratade om, men vi satt där i flera timmar. När alla var så trötta att ingen orkade prata längre satt vi kvar ändå, och tidigt på morgonen vaknade vi av att det började regna. Han och jag bodde åt samma håll, så i den regniga men varma augustimorgonen började vi vandra hemåt genom tomma villakvarter.
De kommande månaderna började han att hänga mer och mer med mig och mina kompisar, varför vet jag inte riktigt för han var så obeskrivligt cool och tre år äldre, men till slut blev han ett självklart inslag i gruppen. Han och jag kom varandra otroligt nära. Vi hade liknande erfarenheter hemifrån och förstod varandra på ett sätt som inga andra gjorde.
Vi var som syskon och han blev storebrorsan jag aldrig fick genom blod. Han kunde vara ganska överbeskyddande och trots att jag kunde bråka med honom för det så älskade jag det innerst inne. Älskade att han brydde sig så pass mycket att han kunde gå upp mitt i natten för att hämta mig från en fest eller låta mig sova på hans soffa när jag fick min första fylla och inte vågade gå hem.
Det var han som introducerade mig för musik jag idag inte skulle klara mig utan och det var han som övertygade mig om hur viktigt det var att jag gick till skolan trots att jag hatade det.
Han ville så mycket och orkade inte med Stockholm, så efter studenten flyttade han till Göteborg för att plugga litteratur. Han brukade skicka brev, riktiga handskriva, några gånger i månaden och varje gång jag öppnade ytterdörren och ett av hans brev låg på hallmattan blev dagen lite bättre. Han var begåvad när det gällde ord. Verkade alltid veta hur man skulle formulera en mening så att den betydde så mycket som möjligt. Jag var alltid avundsjuk på honom för det, han var så självklar. Och inte bara då, utan i allt.
Han har varit en självklar del av mitt liv de senaste åren, och idag satt jag i en kyrka för att säga hej då. Jag satt där i en obekväm klänning bara för att han sagt att han tyckte att jag var så vacker när jag hade klänning på mig första gången vi träffades. Under årens lopp när han har försökt övertala mig att ha klänning på mig har jag vägrat, men idag varken kunde eller ville jag vägra längre.
Jag tänker inte ens försöka beskriva hur ont det gör eller hur saknad han är. Orden räcker inte till och det är nästan, men bara nästan, som jag tvivlar på att ens han skulle kunna sätta ord på allt det här.
"Hey what else can we do now
Except roll down the window and let the wind blow back your hair"
Han var tre år äldre och kände en av mina kompisar. Vi blev presenterade för varandra och mina kompisar, jag och han hatade musiken som spelades på festen, så vi gick ut och satte oss i trädgården istället. Musiken hördes fortfarande, men den var dämpad och det var betydligt lättare att sitta och prata med varandra ute i det daggvåta gräset än i en soffa som vibrerade av basen från högtalaren som stod bredvid.
Jag kommer inte ihåg vad vi pratade om, men vi satt där i flera timmar. När alla var så trötta att ingen orkade prata längre satt vi kvar ändå, och tidigt på morgonen vaknade vi av att det började regna. Han och jag bodde åt samma håll, så i den regniga men varma augustimorgonen började vi vandra hemåt genom tomma villakvarter.
De kommande månaderna började han att hänga mer och mer med mig och mina kompisar, varför vet jag inte riktigt för han var så obeskrivligt cool och tre år äldre, men till slut blev han ett självklart inslag i gruppen. Han och jag kom varandra otroligt nära. Vi hade liknande erfarenheter hemifrån och förstod varandra på ett sätt som inga andra gjorde.
Vi var som syskon och han blev storebrorsan jag aldrig fick genom blod. Han kunde vara ganska överbeskyddande och trots att jag kunde bråka med honom för det så älskade jag det innerst inne. Älskade att han brydde sig så pass mycket att han kunde gå upp mitt i natten för att hämta mig från en fest eller låta mig sova på hans soffa när jag fick min första fylla och inte vågade gå hem.
Det var han som introducerade mig för musik jag idag inte skulle klara mig utan och det var han som övertygade mig om hur viktigt det var att jag gick till skolan trots att jag hatade det.
Han ville så mycket och orkade inte med Stockholm, så efter studenten flyttade han till Göteborg för att plugga litteratur. Han brukade skicka brev, riktiga handskriva, några gånger i månaden och varje gång jag öppnade ytterdörren och ett av hans brev låg på hallmattan blev dagen lite bättre. Han var begåvad när det gällde ord. Verkade alltid veta hur man skulle formulera en mening så att den betydde så mycket som möjligt. Jag var alltid avundsjuk på honom för det, han var så självklar. Och inte bara då, utan i allt.
Han har varit en självklar del av mitt liv de senaste åren, och idag satt jag i en kyrka för att säga hej då. Jag satt där i en obekväm klänning bara för att han sagt att han tyckte att jag var så vacker när jag hade klänning på mig första gången vi träffades. Under årens lopp när han har försökt övertala mig att ha klänning på mig har jag vägrat, men idag varken kunde eller ville jag vägra längre.
Jag tänker inte ens försöka beskriva hur ont det gör eller hur saknad han är. Orden räcker inte till och det är nästan, men bara nästan, som jag tvivlar på att ens han skulle kunna sätta ord på allt det här.
"Hey what else can we do now
Except roll down the window and let the wind blow back your hair"
There's something lucky about this place
Natten mellan juni och juli och vi satt på trottoaren i det lugna villakvarteret. Mitt huvud lutat mot hans axel och känslan av perfektion som infann sig. Klockan fyra på morgonen var det bara två timmar kvar innan jag skulle ge mig iväg till jobbet och sömn kändes som en otroligt överskattad aktivitet när man kunde sitta med sin bästa vän och göra ingenting. Så vi satt där i två timmar till och trots att jag kanske inte hade min mest produktiva dag på jobbet var det så värt det.
Nätter och morgnar som den här har jag saknar så otroligt mycket och att ha fått det tillbaka känns så obeskrivligt bra.
Nätter och morgnar som den här har jag saknar så otroligt mycket och att ha fått det tillbaka känns så obeskrivligt bra.
When you can't enjoy the silence
När det känns som att orden har tagit slut, då är inte tystnaden ett val.
Det är det enda alternativet.
Jag borde ha sagt något, men visste verkligen inte vad. Så jag satt tyst medan han reste sig upp och gick, det enda som hördes var hans steg och lägenhetsdörren som smällde igen.
I wonder what I have been waiting for
Jag tror att jag hade orealistiska förväntningar om vad gymnasiet och tonåren skulle vara. När jag tänker efter vet jag inte vad för sensationellt som jag hade förväntat mig, allt jag vet är att jag är besviken. Gymnasiet känns bara som en oändligt lång transportsträcka, och jag undrar vad människor syftar på när dom säger att gymnasieåren var dom bästa åren i deras liv. Samtidigt vet jag att det är omöjligt att vara objektiv medan man är mitt uppe i det. Jag säger inte att gymnasiet har varit uselt, men jag önskar att mina förväntningar varit annorlunda. Då hade jag kanske uppskattat allt lite mer.
Traces we leave behind
"Ingenting händer nånsin här, allt bara pågår. Och när allt bara pågår så måste en del av det som pågår höjas upp till konst eller sanning eller mode eller vad det nu är som folk startar tidningar och bloggar om den här veckan. Ingenting händer nånsin här, men det är här jag är och för att få en plats i solen ska jag åstadkomma nånting stort, jag ska tycka nånting stort, jag ska klä mig i nånting stort, jag ska låta skägget växa stort, jag ska betyda nånting stort innan någon annan har betytt det på just det sättet, jag vet bara inte vad."
Martin Luuks ord som jag råkade stöta på en tisdageftermiddag i ett soligt Stockholm.
Thousands of moments later
Jag kollar igenom arkivet och kommer fram till april förra året. För varje mening jag läser hugger det till lite i hjärtat och allt som jag har försökt glömma kommer tillbaka. Jag minns den mörka trappuppgången där jag satt och hoppades att han skulle släppa in mig. Jag minns att klockan som var uppsatt bakom honom hade en sekundvisare som tickade högt och för varje minut som passerade blev hans blick lite tommare. Jag minns att jag satt på mina händer för att han inte skulle se att dom skakade och jag minns att The Shins spelades i högtalarna. Jag minns orden som förändrade allt.
The answer is blowin' in the wind
Jag trycker på play och när jag hör musiken är det som att resa tillbaka i tiden. Plötsligt är jag tretton år gammal igen och sitter på golvet i mitt rum med tusentals frågor snurrande i huvudet.
Varför gav dom mig aldrig en chans?
Varför fanns dom aldrig där när jag behövde dom?
Vad krävs för att jag ska vara bra nog?
Så många frågor som än idag är obesvarade, som kommer fortsätta vara obesvarade imorgon och dagen efter det. Jag hör gitarren och inser att hur mycket jag än försöker så kommer jag aldrig kunna släppa taget om mitt trettonåriga jag. Kanske är det lika bra. Då var jag förbannad på allt och alla, önskade alla all världens olycka för att ingen förtjänade bättre. Den jag var då är ingen jag vill bli igen och min enda chans att undvika det kanske är att hålla kvar vid henne, som en påminnelse och en förmaning.
Someday somehow
Varje dag försökte hon ta upp så lite plats som möjligt. Varje gång hon rörde sig så var det med minimala röresler och hon pratade aldrig. Hon andades knappt av rädsla för att ta luft som kanske tillhörde någon annan.
Nu har åren passerat och hon ser likadan ut, men det är en helt annan människa.
Idag stod hon och pratade inför hundratals människor om sina åsikter och idéer. Rakryggad och självsäker utan rädsla för att synas och höras.
Om det är någon jag beundrar så är det hon.
All of them and no one at all
Dom mer eller mindre släpade iväg mig till psykologen med motiveringen att jag inte kan fortsätta såhär. Om jag inte kunde prata med dom eller någon annan i min närhet så var det här den enda lösningen, enda chansen att försöka få mig att fungera normalt igen.
Jag vet att dom bara vill mig väl, men jag sa inget av betydelse under sessionen. Helst ville jag gå i samma sekund som jag klev in på mottagningen, men dom hade förklarat ett flertal gånger att dom tänkte vänta på mig utanför, så att smita därifrån var hopplöst.
Det var första och sista gången jag satte min fot där, det finns inte en chans att jag går tillbaka. Jag kan inte öppna mig och berätta personliga saker för människor som står mig nära, och personligen så tycker jag inte att det är lättare att prata med en främling.
Det fanns en person jag kunde prata med, men nu är han borta. Kan jag inte prata med honom vill jag inte prata med någon alls.
I want it back
Alla sa att det skulle bli bättre, att smärtan och saknaden skulle avta och att jag skulle må bra igen. Jag trodde inte på det, men hoppades att dom skulle ha rätt. Jag önskade att dom skulle ha det.
Dom hade fel.
