All that's left is a ghost town

Det har gått mer än ett år utan honom. Ett år utan brev på hallmattan och samtal mitt i natten på balkonger. Hela juli var ett helvete och jag har nog aldrig varit så tacksam för en sommar utan sol. Att kunna stanna inne utan att behöva förklara sig var fantastiskt skönt.

Jag tänker tillbaka på begravningen men kan bara få fram korta, korta minnesfragment. Jag ser tårar och högen med alla röda rosor. Jag ser bilden på honom framme vid kistan som jag tog den första soliga vårdagen en tisdag för tre år sen, men det känns som en evighet har passerat sen dess. Varje dag hugger det till i hjärtat för att sorgen och saknaden tar över. Han borde vara här.

Det har gått mer än ett år utan honom, och det kommer gå två, tre, tio år till utan honom. Ibland agerade han som om han vore odödlig, men nu är det bara minnet av honom som är det.

RSS 2.0