Just because
I drygt en vecka har jag i princip varit totalt isolerad. Det var ett medvetet val då behovet att vara ensam blev så ofantligt stort att promenader och kvällar i ensamhet inte var tillräckligt. Jag fick nästan panik av att behöva träffa människor på dagarna, så jag har undvikit det i den mån det gått.
Det här är första gången sen den tolfte januari som jag är inloggad här. Det är första gången sen dess som jag ens använder datorn. Den största anledningen till att jag loggade in var för att jag en kort stund trodde att jag visste precis vad jag ville skriva. Men sen insåg jag att det jag börjat formulera i huvudet saknade mening och substans - precis som så mycket annat just nu. Istället skrev jag det här. Jag är ytterst tveksam till om det är bättre.
The end is over
Nyårsafton för två år sedan stod jag på en snöig gata i Gamla Stan med min bästa vän vid tolvslaget. Året hade varit otroligt omtumlande för oss båda och vi hade insett hur mycket vi faktiskt behövde varandra. Det var läskigt att känna sig så beroende av någon, samtidigt som det kändes självklart att han skulle spela en så stor och viktig roll i mitt liv.
Nu har det gått nästan nio månader sen sist jag pratade med honom. Allt blev så fel som det kunde bli och trots att så många dagar har passerat gör det fortfarande lika ont när jag tänker på honom.
Jag pratar med människor som säger att 2010 var ett riktigt bra år. Jag håller verkligen inte med.
