När solen går ner
2012 var året som människor försvann för att aldrig komma tillbaka. Det var året då vi sa hej då gång på gång tills det inte fanns några tårar kvar. Men det var också året då det för första gången på länge fanns en famn att gömma sig i när verkligheten blev för jobbig. Under de tolv månaderna som gått har jag både skrattat och gråtit hysteriskt, tränat som en galning för att några månader senare knappt lämna sängen på flera veckor. Allt har varit draget till sin spets nästan hela tiden och trots att jag inte tror att allt blir bra bara för att det är ett nytt år så hoppas och tror jag att livet är påväg i rätt riktning.
