Furtive

Jag tjuvlyssnar på människorna på bussen och hör hur dom klagar på vädret, kylan och mörkret. Själv kan jag inte låta bli att le lite för mig själv, för jag hör olika människor säga exakt dom här sakerna hela tiden, och jag håller inte med. Jag tycker om att behöva dra på mig mysigaste mössan och skönaste halsduken innan jag går ut. Och jag gillar att det är mörkt när jag går hemifrån och mörkt när jag kommer hem.

Hon sitter och tittar ut genom fönstret och väntar på samtalet som aldrig kommer.
Han brukade alltid höra av sig klockan elva varje förmiddag, men nu var det länge sen han ringde.
Människor har försökt få henne att förstå att han inte kommer att ringa, men deras försök är förgäves. Hon säger att dom ljuger och sitter envist och väntar.
Hon tittar på bilder från sommaren då hon var sexton och träffade killen som skulle vara hennes så länge han levde. Hon rotar fram brev som han har skrivit och studerar hans kärlek i ord. Några brev har försvunnit under årens lopp, men dom som betyder mest har hon kvar.
Det är hemskt att se henne sitta där och veta att samtalet hon väntar på aldrig kommer. Samtidigt kan jag inte låta bli att bli förundrad. Dels över att hon bara har älskat honom under hela sitt liv och dels för att hon älskar honom så mycket att hon vägrar inse att verkligheten har förändrats.

Jag lyssnar igenom låtarna gång på gång och försöker verkligen att uppfatta vad det är som är så bra. Jag anstränger mig till min maxkapacitet och lyssnar med både hjärnan och hjärtat, men jag hör inte det som alla andra hör. Texterna känns falska och musiken känns fel.
Hur mycket jag än försöker så fattar jag inte vad det är som gör just det här bandet så bra. Jag försöker relatera till det jag hör, men det går bara inte.
Vanligtvis har jag inget behov av att gilla samma musik som någon annan, men det är något speciellt med det här bandet. Den allmänna uppfattningen är att det är ett band som man ska gilla,  för "det är så mycket kult" och "dom är en stor anledning till att musiken idag ser ut som den gör".
Trots det så är det inget band jag kommer att falla för. Det spelar ingen roll hur mycket jag upplever i mitt liv eller hur många gånger jag lyssnar på låtarna. Tyvärr.

Jag avskyr när jag är med om något och samtidigt känner att jag inte förtjänar upplevelsen, för det gör automatiskt att jag inte njuter av det som händer fullt ut.
Det gör också att jag väljer att inte berätta om det för någon, för jag vill inte få det bekräftat att jag inte förtjänar det.

Jag har letat fram mina skokartonger med gamla bilder och sitter och kollar igenom dom. Det är bilder tagna för över ett årtionde sen.
Av någon anledning har jag valt min spellista med sorgliga låtar, vilket gör att bilder som är fyllda med glädje istället får något vemodigt över sig. Jag studerar bilderna och tänker tillbaka och inser hur mycket jag saknar allt som bilderna representerar.
Samtidigt så gör jag allt för att gnugga sömnen ur ögonen, för det är den här tiden på dygnet som jag trivs som bäst. När vattenledningarna har tystnat och det svaga ljudet från grannens teve på andra sidan väggen har dött ut. När lamporna i huset på andra sidan gatan har slocknat och jag vet att jag borde gå och lägga mig. Då trivs jag. Trots att sovrumsgolvet översvämmas av bilder som får mig i en helt annan sinnesstämning än planerat.

Dom kom gående utanför caféet. En gemensam sjumannatrupp med möjlighet att förstöra allt i sin väg.
Jag vände snabbt bort huvudet och hoppades att dom inte hade sett mig, men det var för sent. Dom kollade på mig med blickar fyllda av förakt och jag ville knäppa med fingrarna och försvinna. Jag ville sjunka genom asfalten. Jag ville vara var som helst förutom precis där jag var.
Men sen såg jag henne. Hon gick sist och hennes uttryck var annorlunda jämfört med dom andras. Hon log och höjde försiktigt handen i en hälsning. Jag var chockad, men log ändå tillbaka.
Sen såg jag dom fortsätta nedför gatan. Fortfarande med alla möjligheter att förstöra, men i mina ögon kraftigt försvagade.

Hon flyttade i april. Samlade ihop sitt liv, packade ner det i väskor och kartonger och tog med sig allt till andra sidan Atlanten. Hon sa att hon ville göra det som alla pratar om att göra men aldrig gör.
Hon gjorde det som jag alltid har velat göra.

Jag pratade med henne fyra veckor efter att hon hade kommit fram, frågade hur hon hade det.
Hon sa att hon aldrig hade upplevt så mycket i hela sitt liv och att hon aldrig tänkte flytta tillbaka. Och jag satt i mitt rum, tusentals mil ifrån henne, och kände att en liten del av mig dog när hon sa det.
För jag visste att hon menade det hon sa. Hon skulle aldrig komma tillbaka.
Vi kommer aldrig mer bo i samma stad, för hon kommer inte tillbaka och jag kommer aldrig samla ihop tillräckligt med mod för att flytta. Men jag skulle göra nästan vad som helst för att få det där modet och faktiskt våga.