Furtive

Jag sitter i kyrkbänken och pillar på fållen på den svarta klänningen. Det här är första gången på flera år som jag har klänning, jag har undvikit plagget för att jag helt enkelt inte känner mig bekväm i det. Senaste gången jag hade en klänning på mig var samma kväll som jag träffade honom för första gången. Jag hade varit på en femtioårsmiddag och skulle möta upp några kompisar på en hemmafest.

Han var tre år äldre och kände en av mina kompisar. Vi blev presenterade för varandra och mina kompisar, jag och han hatade musiken som spelades på festen, så vi gick ut och satte oss i trädgården istället. Musiken hördes fortfarande, men den var dämpad och det var betydligt lättare att sitta och prata med varandra ute i det daggvåta gräset än i en soffa som vibrerade av basen från högtalaren som stod bredvid.

Jag kommer inte ihåg vad vi pratade om, men vi satt där i flera timmar. När alla var så trötta att ingen orkade prata längre satt vi kvar ändå, och tidigt på morgonen vaknade vi av att det började regna. Han och jag bodde åt samma håll, så i den regniga men varma augustimorgonen började vi vandra hemåt genom tomma villakvarter.

De kommande månaderna började han att hänga mer och mer med mig och mina kompisar, varför vet jag inte riktigt för han var så obeskrivligt cool och tre år äldre, men till slut blev han ett självklart inslag i gruppen. Han och jag kom varandra otroligt nära. Vi hade liknande erfarenheter hemifrån och förstod varandra på ett sätt som inga andra gjorde.

Vi var som syskon och han blev storebrorsan jag aldrig fick genom blod. Han kunde vara ganska överbeskyddande och trots att jag kunde bråka med honom för det så älskade jag det innerst inne. Älskade att han brydde sig så pass mycket att han kunde gå upp mitt i natten för att hämta mig från en fest eller låta mig sova på hans soffa när jag fick min första fylla och inte vågade gå hem.

Det var han som introducerade mig för musik jag idag inte skulle klara mig utan och det var han som övertygade mig om hur viktigt det var att jag gick till skolan trots att jag hatade det.

Han ville så mycket och orkade inte med Stockholm, så efter studenten flyttade han till Göteborg för att plugga litteratur. Han brukade skicka brev, riktiga handskriva, några gånger i månaden och varje gång jag öppnade ytterdörren och ett av hans brev låg på hallmattan blev dagen lite bättre. Han var begåvad när det gällde ord. Verkade alltid veta hur man skulle formulera en mening så att den betydde så mycket som möjligt. Jag var alltid avundsjuk på honom för det, han var så självklar. Och inte bara då, utan i allt.

Han har varit en självklar del av mitt liv de senaste åren, och idag satt jag i en kyrka för att säga hej då. Jag satt där i en obekväm klänning bara för att han sagt att han tyckte att jag var så vacker när jag hade klänning på mig första gången vi träffades. Under årens lopp när han har försökt övertala mig att ha klänning på mig har jag vägrat, men idag varken kunde eller ville jag vägra längre.

Jag tänker inte ens försöka beskriva hur ont det gör eller hur saknad han är. Orden räcker inte till och det är nästan, men bara nästan, som jag tvivlar på att ens han skulle kunna sätta ord på allt det här.

"Hey what else can we do now
Except roll down the window and let the wind blow back your hair"

Natten mellan juni och juli och vi satt på trottoaren i det lugna villakvarteret. Mitt huvud lutat mot hans axel och känslan av perfektion som infann sig. Klockan fyra på morgonen var det bara två timmar kvar innan jag skulle ge mig iväg till jobbet och sömn kändes som en otroligt överskattad aktivitet när man kunde sitta med sin bästa vän och göra ingenting. Så vi satt där i två timmar till och trots att jag kanske inte hade min mest produktiva dag på jobbet var det så värt det.
Nätter och morgnar som den här har jag saknar så otroligt mycket och att ha fått det tillbaka känns så obeskrivligt bra.