Furtive

Varför gav dom mig aldrig en chans?

Varför fanns dom aldrig där när jag behövde dom?

Vad krävs för att jag ska vara bra nog?

Så många frågor som än idag är obesvarade, som kommer fortsätta vara obesvarade imorgon och dagen efter det. Jag hör gitarren och inser att hur mycket jag än försöker så kommer jag aldrig kunna släppa taget om mitt trettonåriga jag. Kanske är det lika bra. Då var jag förbannad på allt och alla, önskade alla all världens olycka för att ingen förtjänade bättre. Den jag var då är ingen jag vill bli igen och min enda chans att undvika det kanske är att hålla kvar vid henne, som en påminnelse och en förmaning.